GÖTEBORGS ARTROCKFÖRENING

 
 

Recensioner

 

Robin Taylor - Isle of black (Transubstans Records)

01: Confession 
02: Johannesburg 
03: Swinger 
04: Isle Of Black 
05: Mind Archaeology 
06: Bonus Track: 
07: Izmit 

 

Den danska musikmakaren och multiinstrumentalisten Robin Taylor har en imponerande katalog av utgivna alster, både i eget namn, som i olika konstellationer, där ”Taylors universe” verkar vara den fastaste. Enligt hemsidans diskografi så är vi nu framme vid album 25 sedan 1991.

Taylor har ett ben i jazzen och ett i experimentell rock. Han experimenterar gärna med elektronikens möjligheter, och vid en snabb genomlyssning av smakprov från hans olika album framstår det klart att begreppet ”progressiv” här passar osedvanligt väl. Taylors musik tangerar ofta en avantgardistisk och experimentell ådra, med rötter bakåt till Can, Amon Düül och Robert Wyatt.

”Isle of black” är ett instrumentalt album, där ljudteknikern Lousie Nippers ”voices” innebär just röster - förvrängda dessutom. Övriga medverkande är, förutom Taylor själv, saxofonisten Karsten Vogel på och Rasmus Grosell på trummor. Enligt pressreleasen har vi att göra med ett soundtrack-liknande album som bryter barriärerna mellan jazz, progressiv rock och electronica.

Plattan består av fem spår plus ett extranummer och landar sammantaget på dryga 40 minuter, alltså en relativt sparsam speltid med cd-mått.

Jag har gett skivan några genomlyssningar men tyvärr består första intrycket; det här är inte min tekopp. Inledande ”Confession” ger oss sex minuter robotröst över en syntmatta och jag blir bara trött. När ”Johannesburg” drar igång händer äntligen något och ett melodiösare avsnitt av skivan tar vid. Detta tema återkommer några gånger i kommande låtar och är det mest lyssningsvänliga vi bjuds. Så blir det jazz! ”Swingers” startar som en traditionell – alltför traditionell – jazzstandard, men så visar Karsten Vogel att han minsann kan spela atonalt och radikalt och låten övergår i kakafoni. Jag tar en kopp kaffe och suckar. När extraspåret ”Izmit” har bjudit på en upprepande harmoni och en kort rytmisk figur i sju minuter och jag inser att det ska fortsätta fyra minuter till stänger jag av och inser att allt inte är guld som glimmar. Beskrivningen av plattan i pressreleasen och de lysande recensionerna av Robin Taylors alla album på progressor.net lovade mer än det här.

Det finns säkert en publik även för Robin Taylor och jag har förmodligen inte rätt öron för att ge hans musik rätt bedömning, men nu har ”Isle of black” fått sin chans i min stereo och jag kommer inte att söka vidare i hans digra skivkatalog.

www.progressor.net/robin-taylor/

 

Betyg 4/10

Hans-Åke Höber

 

 

 

 

 

   

  

 
  

10. En blivande klassiker
9. Topp ”inom genren”
8. En av de bättre ”inom genren”
7. Genomgående bra med några toppar
6. Klart godkänd
5. Okej för slölyssnande
4. Vissa delar går an
3. Behöver en hel del uppryckning
2. Inte mycket som klarar sig här
1. Vi glömmer denna

 

 

©