1. Coil 
2. Heit apparent 
3. Life louts eater 
4. Burden 
5. Porcelain heart 
6. Hessian peet 
7. Hex omega 

Får erkänna att undertecknad i många år var ointresserad, ja närmast ovillig att överhuvudtaget ha något med hårdrock eller Heavy Metal att göra. För att inte tala om s k ”Death Metal” eller ”Black Metal” med fanatiska vrålande eller ”growlande” sångare som kastade sitt långa hår och förde så  mycket oväsen de bara kunde på scen eller på sina skivalster. Därför är det närmast otroligt att jag nu sitter och skriver om ett band som tidvis ljudmässigt lever upp till exakt detta epitet. Men jag har väl lärt mig genom åren att allt inte är svart och vitt (inte ens den mest extrema ”Black Metal” som ju borde vara bara svart (he he)).

Det band som först fick mig att vackla i min avsky (eller i alla fall mycket avvaktande attityd) mot denna musikgenre var Pain of Salvation, ett band som jag efterhand blev mycket imponerad av. De lärde mig att även hårdrockband kunde bestå av fantastiskt skickliga musiker och att de faktiskt kan skriva väldigt bra musik. På senare år har Evergrey och nu även Opeth lagts till denna min lista av fascinerande svenska Heavy Metal band. En del kallar dem även ”Prog Metal” band fast jag tror inte själv de gillar denna benämning (lovar att inte använda det mer). Så därför var min förväntan rätt stor nu när Opeth släppte sin nya CD. Det förra skivsläppet ”Ghost Reveries” från 2005 blev verkligen en stor personlig favorit.

Det var med viss nervositet jag närmade mig den nya CDn. På något sätt har jag alltid känt en sorts bävan att Opeth skall lägga av med de prog-relaterade delarna av musiken vilket är det som jag gillar allra bäst. Med det menar jag de Mellotron-understödda hårda partierna och de lugna melodiska partierna med akustisk dominans samt med ”normal” (!) sång av Mikael Åkerfeldt. Jag fruktar alltså att de helt och hållet en dag tar beslutet att koncentrera sig på de hårda elementen, d v s ”Death Metal”-grenen med vrålande gitarrer och ”growls” som kanske (?) är mer kommersiellt gångbar. Skulle faktiskt tro att bandet gjort sig väldigt stora inom denna genre (såg att de faktiskt gick upp till listetta i hårdrocklandet Finland). Jag menar, Mikael Åkerfeldts ”growls” är ju helt otroliga! Fattar inte hur han samtidigt kan sjunga så fantastiskt fint på normalt sätt – hans sångröst är ju helt underbar. Måtte han bara klara att behålla denna sångröst genom åren trots den uppenbart riskfyllda behandlingen av hans stämband under ”growl”-partierna.

”Watershed” börjar med en låt som direkt slår undan mina farhågor. En mycket lugn och stämningsfylld sak, ”Coil”, där Mikael sjunger en sorts duett med Nathalie Lorichs (premiär för kvinnlig sångröst på ett Opeth-album?). Ypperligt spel på akustisk gitarr eller möjligen 12-strängad dito. Men, efter att ha invaggats i säkerhet så brakar det sen loss med ett olycksbådande dån. ”Heir apparent” inleds med vrålande gitarrer och ”growls” så man tappar andan. För att i nästa stund försvinna i tystnad med ett ensamt piano. Sen återigen fullt ös. Och så håller det på – faktiskt mer eller mindre hela CDn. Mycket märklig skapelse som först förvånar men sen alltmer fascinerar. Med andra ord – man måste ge det här verket lite tid för att riktigt kunna ta till sig det.

Överlag är låtarna av hög kvalitet och jag kan egentligen inte hitta något som fallerar rent musikaliskt (förutom när man menar det – läs längre ner i denna recension!). Framförallt imponerar gitarrspelet – både det akustiska och det elektriska. Sen är jag också nästan barnsligt förtjust i de tysta partierna med enbart piano – det är så naket ödsligt men samtidigt med så mycket känsla. Jag gillar också när de plockar in lite blåsinstrument i de lite lugnare partierna. Flöjt, oboe, klarinett – samplade eller syntade, jag vet inte riktigt men det struntar jag i, det låter i alla fall väldigt bra. Skall jag nämna favoritlåtar så plockar jag ut en hårdkokt och en löskokt: Den hårdkokta blir ”Porcelain Heart” – den perfekta låten som du kör dina armhävningar till på gymet!!! Just det där sköna suget i takten som behövs – sen kan jag lova att du kör minst 50 utan att du fattar hur det gick till! Till och med de lugna partierna har en så härlig takt att man bara rycks med. Mest nöjd är jag med att här (ja, förresten överlag på hela CDn) kör Mikael dominerande normal sång och inte så mycket ”growl”. I mitt tycke en helt perfekt balans som jag hoppas de kan fortsätta med. När det gäller den löskokta favoriten måste det bli ”Burden” – den underbara balladlika saken med mellotroner och gitarrer i perfekta harmonier och så Mikaels underbara sång. Årets prog-ballad – om det inte vore för den veritabla slakten av låten i slutet där den akustiska improvisationen slutar i kaos allteftersom stämskruvarna gradvis misshandlats. Varför gjorde ni detta? Jag uppskattade det inte. Nog för att man kan skoja i musiken men det skall nog göras på rätt plats. Det här var definitivt fel plats och förstörde stämningen totalt. Botten Opeth! Musikskoj kan göras i lite mindre allvarliga låtar – t ex så som ofta Flower Kings gör i sina galna percussions-partier. Hoppas det var sista gången jag hör sådana här ”lustigheter”. Barnsligt!

Frånsett den sistnämnda fadäsen så är jag imponerad och väldigt nöjd med vad som presterats på CDn. Den slutar också helt stilfullt i ett tungt gitarrparti som smyger sig över i ett mäktigt kyrkorgelackord i låten ”Hex Omega”. Mitt betyg blir 8 av 10. Men det kunde ha blivit ännu bättre om inte det varit för slakten av ”Burden”.

8/10

Karl-Göran Karlsson

OPETH – WATERSHED (Roadrunner Records)

Det skall sägas med en gång, jag älskar Opeth som jag tycker är unika inom den Svenska musiken. Likt en kameleont vandrar Mikael Åkerfeldt & co vidare och precis som förra gången var jag lika nyfiken hur den här plattan skulle låta. Nu tycker om ”Ghost reveries” även om den inte är lika bra som ”Deliverance”, ”Damnation” men smaken är som baken och jag tycker om Opeth när dom är kreativa som här. Inledande ”Coil” är ett progressivt mästerverk där den för mig helt okända Nathalie Lorichs gästar på sång. ”Burden” är plattans ballad och en av mina favoriter men jag ogillar att plocka ut några enskilda låtar för hela plattan bokstavligen sprutar av progressivt nytänkande. Mikael Åkerfeldt använder ofta sin röst som ett extra instrument som ömsom är vacker för i nästa andetag vara brutalt aggressiv och i motsats till många andra kan han growla vilket jag har hört att några stör sig på. Dessa enorma variationer är en viktig ingrediens och tillika del av Opeth´s musik där numera keyboarden tar en allt större plats. Det skapar ännu en dimension åt den redan komplexa och otroligt intrikata musiken vars röda tråd ofta är svepande gitarrer och fantastiska harmonier. Man blir aldrig trött på Opeth och absolut inte på ”Watershed” som är ett lyft för bandet. Den är inte lika mörk och brutal som mästerverken ”Blackwater park” och ”Morningrise”. Här är nyanserna större liksom dom progressiva inslagen. Jag upptäcker hela tiden något nytt vilket gör det här till ett mästerverk helt utan djupdykningar. Tiden går fort samtidigt som den står stilla men så är det i Opeth´s värld där varje ton är guld värd.

Jag har den limiterade utgåvan som innehåller en mycket sevärd DVD. Nu har jag bara hunnit att se den vid ett fåtal gånger men nog förstärker den intrycket av att det här en helgjuten utgåva. Min högsta önskan är få uppleva ”Watershed” live och det må vara olikt men det låter lika spännande som att få se Pink Floyd igen. Båda besitter samma förmåga att få till varje ton vilket gör det här till årets i särklass bästa Svenska platta som håller absoluta världsklass och som därför är en av Opeth´s bästa vilket gör mig än mer nyfiken på vad som väntar runt nästa krök. Opeth befäster sin plats som varande ett Svenskt världsband och frågan är om inte ”Her omega” är det bästa Opeth någonsin har gjort för vilken makalös låt den är och värdigare avslutning går inte att upphitta. Det är helt enkelt ett mästerverk och betyget blir därefter…

10/10

Tore Larson

www.myspace.com/opeth

www.opeth.com/