|
När Neal Morse blev frälst för
ett par år sedan och bestämde sig för att lämna huvudbandet
Spock´s Beard samt att lägga ner superkonstellationen
Transatlantic, blev jag som stor Spock´s Beard-fantast alldeles
bestört. Skulle han för evigt försvinna ifrån progrockens
finrum och hädanefter enbart ägna sig åt fanatiskt lovprisande.
Tack och lov har han trots allt därefter öst över oss högklassiga
produktioner i form av både cd:s och dvd:er. Många gånger med
det kristna budskapet som huvudutgångspunkt, men musikaliskt har
han liksom tidigare hållit samma höga kvalitet på samtliga
alster.
Vad som skulle hända med Spock´s Beard i framtiden var däremot
inte lika intressant, då Morse för mig alltid hade varit den störst
lysande stjärnan i bandet. Som sångare och frontman, och
dessutom huvudkompositör, hade bandet tillsynes urholkats på en
oersättlig resurs. Vad gör då bandet?? Jo, man gör en
Genesis!! Trummisen Nick D´Virgilio tar över leadsången och
frontmannaskapet. Låtskrivarbördan delas upp mellan samtliga
musiker i bandet, och arbetet med första plattan utan Morse
inleds.
När så förstlingsverket “Feel Euphoria” dyker upp på marknaden är jag ganska
kallsinning till att ens försöka ge det en chans, men efter en
tid införskaffas ändå plattan, och jag måste till slut lite
motvilligt erkänna att den ändå har rätt ok kvaliteter även
om den, i min bok inte ligger i närheten av Morse-erans verk. “Feel
Euphoria” har dock sedan den släpptes växt en hel del och
har definitivt knappat in på försprånget, gentemot föregångarna.
Efterföljande “Octane”
inhandlades däremot genast när den släpptes och tillhör
faktiskt även den, den långa skaran av högkvalitativa
produktioner som detta fantastiska band har klämt ur sig under åren.
I fjol kom så det självbetitlade albumet “Spock´s
Beard” och detta verk sopade undan alla eventuellt
kvarvarande tvivel på bandets förmåga att fortsätta utan den
forne frontmannen Morse. Här på detta ypperliga album hade alla
i bandet hjälpts åt till att förfina, det enligt min mening
unika sound som alltid har varit Spock´s Beards signum.
I samband med släppet av senaste plattan gjorde bandet,
under 2007 en turné med 15 spelningar runt omkring i Europa. ”Spock´s
Beard –Live”, filmades och spelades in 25 maj i staden
Zoetermeer, på klubben De Boerderij, Holland.
Eftersom Nick D´Virgilio i huvudsak har lämnat trummorna
till förmån för leadsång/gitarr/keyboards, har utmärkte
trummisen James (Jimmy) Keegan kallats in för att turnera med
bandet. Nämnde Keegan är inte bara en skicklig musiker utan också
en spexare av stora mått, och som lite då och då ger sig ut och
stagedivar och bodysurfar bland publiken.
Dvd:n inleds med en fartig och medryckande version av ”On
a perfect day” från senaste släppet och hela bandet är
ordentligt igång och öser rejält på sina respektive
instrument. Kanonstart som följs upp med den betydligt äldre låten
”In the mouth of madness”, och därefter följd av ”Crack
the big sky” från favoritplattan
”Day for night”. Sistnämnda låt inleds med ett snyggt
trumintro av D´Virgilio, men trumstockarna lämnas snart över
till Keegan, och Nick tar plats vid mikrofonen. Till en början
hade jag lite svårt att ta till mig de äldre låtarna som man
hade vant sig vid skulle ha Neal Morses ljuva stämma, men
efterhand så insåg jag att D´Virgilio är en publikdomptör av
stora mått, och saknaden efter Morse blev allt mindre ju längre
in i konserten bandet kom.
Tyngdpunkten på låtmaterialet är ganska så självklart
hämtat ifrån senaste plattan och nästföljande låt ”The slow crashing man”, signerad Dave Meros är just en sådan
låt som gör att jag bara älskar Spock´s Beard. Stämningsfullt
och vackert med sång i stämmor, dessutom inramat av ett oerhört
inlevelserikt och själfullt gitarrsolo av Alan Morse. Ju längre
bandet spelade, ju mer imponerad blev jag av just nämnde Morses
gitarrspel. Han har en oerhörd förmåga att variera sitt spel
och både lira tekniskt avancerat men framföralllt smakfullt och
stilrent.
Nästföljande låt ”Return
to whatever” är ett härligt intensivt och tekniskt
instrumentalmästerverk hämtat från Alan Morses senaste
soloplatta ”Serving
suggestion”. Här visar hela bandet att man verkligen tillhör
världseliten som musiker. Morse och keyboardisten Ryo Okumoto
duellerar med varandra och växlar om med att leverera det ena häftigare
solot efter det andra. D´Virgilio har nu tagit över trumpallen
och visar även han att de gamla fina takterna ännu sitter i.
Bandet har hittat en skön mix genom att blanda gamla kända
låtar ifrån hela Morse-eran, med de betydligt nyare låtarna ifrån
den aktuella sättningens plattor. Dock är inte albumet
”Feel Euphoria” representerat med någon låt och ifrån ”Octane” är endast en låt hämtad. Denna låt ”Surfing down the avalanche” är en riktigt rockig låt med ett
intensivt och tungt komp, och får nog betecknas som ett riktigt
”livespår” med sitt massiva utspel och röj.
Med två så skickliga trummisar i samma band är det ofrånkomligt
att det blir en trumduell mellan herrar Keegan/D´Virgilio och den
är kul att se/höra även för oss icketrummisar. Tekniskt och
skickligt utfört och dessutom lagom långt.
När så trummisarna gjort sitt kommer i mitt tycke, dvd:ns
höjdpunkt, den instrumentala ”Skeletons
at the feast”, vilken i studioversionen genast blev en klar
favorit. Låten är som sagt instrumental och har en fruktansvärt
”obekväm” taktart som jag knappt kan uttala, och där
musikerna visar att det som görs i studion även ska kunna framföras
live inför en kritisk publik. Alla farhågor ifall de skulle mäkta
med detta otroligt svår stycke med konstiga tempoväxlingar,
baktakter osv, faller på skam och jag sitter framför tv:n med
ett lyckligt flin i hela ansiktet. Världsklass helt enkelt. Kan
det bli bättre efter en sådan urladdning??
Tillbaka till tidig Morse-era genom låten ”Walking
on the wind” från ”Beware
of darkness”-plattan, och sedan är det dags för Ryo
Okumoto att få en egen stund som solist i rampljuset. ”Hereafter”
från ”Spock´s Beard” framförs lugnt och stillsamt med endast piano som
ackompanjemang.
Det långa och mäktiga eposet ”As far as the mind can see” fortsätter den musikaliska resan,
uppdelad i fyra delar framförs den i sin helhet och är bitvis
mycket vacker och episk i sin framtoning. Bitvis intrikat och
tekniskt, men ändå med tyngdpunkt på det känslomässigt finstämda.
Alan Morse är åter den musiker som imponerar mest på mig genom
ett par riktigt snygga gitarrsolon.
”Rearranged” avslutar på ett värdigt sätt den
ordinarie konserten innan det är dags för bandet att lämna
scenen innan de obligatoriska extranumren tar vid. För kvällen
är det de underbara låtarna ”The
water/Go the way you go” från allra första Spock-plattan ”The
Light” som levereras som ett medley, och här bjuds det på
klassiskt Spock-sound med massor av långa instrumentala
prestationer av hög klass, där Okumoto framför ett mycket
stilfullt och jazzigt keyboardsolo, och Alan Morse återigen glänser
med sitt smakfulla gitarrspel, denna gång kryddat med wha-wha
pedal.
Sedan är konserten slut och man inser att två timmar kan
gå otroligt fort när man har med så här kompetenta musiker att
göra, och en av mina absoluta trevligaste slutsatser är, att jag
helt har ändrat uppfattning vad gäller Nick D´Virgilio. Min
till en början lite avvaktande och misstänksamma inställning när
det gäller honom som frontman är helt bortblåst, och jag kan
bara konstatera att efter att ha avnjutit ”Spock´s Beard –Live”, finns inget annat att säga än att D´Virgilio
är en minst lika kompetent frontman/gitarrist/keyboardist/trummis
som Neal Morse. Känns tryggt att veta att jag i framtiden kan
komma att få avnjuta nya kommande mästerverk både från Spock´s-killarna
och Neal Morse.
Det enda som drar ner helhetsintrycket lite är det så
kallade extramaterialet, som här endast består av ett 15 minuter
långt, kronologiskt ordnat bildspel, inramat av bandets musik.
Halvkul med lite gamla Spock´s-bilder, men tycker ändå att det
känns lite magert för en sådan här i övrigt högst högkvalitativ
produkt.
www.spocksbeard.com
www.myspace.com/spocksbeard
7,5
/ 10
Staffan
Vässmar
|
