|
Tyska Sieges Even grundades, enligt biografin, i München
redan 1985. Själv fick jag upp öronen för bandet 20 år senare,
då jag på rekommendation köpte albumet ”The art of navigation
by the stars”. SE kategoriseras under ”Progressive metal”
men den beteckningen är för mig missvisande. Ska man jämföra
med andra band så ligger nog Rush och delvis Dream Theater närmast.
Tydligen var de tidigare skivorna med bandet mer metalinriktade,
men därom har jag ingen egen erfarenhet att förmedla.
Klart är i alla fall att ovan nämnda ”The art..” och
efterföljande ”Paramount” bjuder på strålande, innovativ
och egensinnig progressiv rock.
Gruppen
har släppt 7 plattor och ”Playground” är deras första
livealbum. Merparten av materialet kommer från de två senaste
albumen, vilket ger mig en möjlighet att jämföra liveframförandet
med studiomaterialet.
SE är tekniskt briljanta och trioformatet har, precis som
hos Rush, fått gitarristen Magnus Steffen och bröderna Oliver
och Alex Holzwart på bas och trummor att kitta ihop sina
instrument till en organisk helhet, där melodi, rytm och komp vävs
samman av de tre gemensamt. Ovanpå detta har sångaren Arno
Menses fritt spelrum och han sjunger aldrig manierat eller
forcerat. De innehållsrika och berättande texterna bärs fram
kraftfullt och innerligt av Arno och hans varma och uttrycksfulla
röst ligger långt ifrån de skrikhalsar eller growlare som
dominerar inom den hårdare skolan.
Enligt pressreleasen så är SE:s liveframträdanden en fröjd
för både öga och öra. Eftersom jag ännu inte haft möjlighet
att se bandet live, så får jag bedöma utifrån vad jag hör och
det är klanderfritt. Det är inte förvånande att bandet låter
lika tight och avspänt professionella som på studioplattorna, däremot
hade jag förväntat mig att de tagit ut svängarna lite mer live
och bjudit på något överraskande. Men SE:s musik är så
genomorganiserad så det är svårt att se var utrymmet för ett
improviserat jammande skulle finnas. Varje låt är ett eget
konstverk och tar vi till exempel den fantastiska ”The lonely
view of condors” (som enligt Arnos mellansnack sålde tre ex som
singel i Luxemburg) så innehåller den essensen i SE:s estetik;
skörhet, kraft, läckert vävande av melodislingor mellan
instrumenten och sången och dynamiken som gör att låten hela
tiden lever.
Konklusionen blir att ”Playgrounds” är ett strålande
dokument över en grupp som inte bara tangerar utan delvis överträffar
Rush i klassen. Har du däremot bandets senaste studioskivor tillför
liveinspelningen inte något avgörande nytt. Men visst är det skönt
att höra att så tät och intrikat musik kan framföras utan
skyddsnät och bortom studions möjligheter och knep.
Betyg
9/10
Hans-Åke
Höber
|
