|
Nosound startade som ett enmansprojekt i Rom 2002 av
Giancario Erra. Vid inspelningen av första skivan ”Sol29”
2004 formerades dock ett band och Nosound består idag av fem
fasta medlemmar. Man beskriver själva sin musik som influerad av
soundet från Pink Floyd till Brian Eno, från Porcupine Tree till
Sigur Ros. Det är rock, electronica, ambient och postrock i en
varm och mustig gryta. Appropå
referenserna till PT så har självaste Steven Wilson uppmuntrat
bandet; ”This is very good material, and I think you are going
in the right direction for sure”.
”Lightdark” spelades in I Italien, England och USA
under 2006-2007 och släpptes nyligen.
Musiken är dock tidlös och soundet ekar mycket 70-tal, särskilt
de ”våta” och luftiga trummorna.
De dominerande instrumenten är keyboards, som bäddar in
musiken i svävande och mulliga ljudlandskap.
Rösterna är väna och eftertänksamma och flyter ovanpå
ljudväggen. Emellanåt sticker ett tydligare instrument ut, som
det känslofulla gitarrsolot på skivans längsta låt ” Silence
to noice”, eller när den gästande cellisten Marianne
DeChastelaine får nackhåren att resa sig på ”The misplay”.
Nosound är oerhört konsekventa och skivan känns sammanhållen
rakt igenom. De har hittat sin musikaliska plattform och förädlat
sitt eftertänksamma och samtidigt mäktiga låtbygge som inte
bygger på individuella soloprestationer eller snabba tempo- och
taktbyten.
Vid första genomlyssningen är det svårt att urskilja de
olika låtarna och det känns som ett enda långt stycke stämningsskapande
klanger som har en nästan meditativ verkan. Till skillnad från
Porcupine Tree så höjer Nosound aldrig rösten eller vässar
kanterna, men de hamnar nära PT:s mer svävande och ambienta spår.
Efter att ha lyssnat en vecka på Nosound hör jag mer och mer
nyanser i den lågmälda melankolin. På den pianodrivna balladen
”Someone starts to fade away” gästar Tim Bowness från No-Man
på sång och han gör det oerhört känsligt och bra. Inga
trummor, ingen bas, men ett mycket vackert gitarrsolo skapar låtens
crescendo. Jag
kapitulerar. Det här är vackert.
Gå gärna in på Nosounds hemsida och provlyssna (www.nosound.net). Där bjuder också italienarna på sin, oerhört drivna,
version av den gamla Pink Floyd-klassikern ”Echoes”, och här
tar de ut svängarna lite mer. Häri blir vi påminda om hur nära
Nosounds estetik ligger 70-talets psykedelica och electronica, med
band som PF, Tangerine Dream, Eloy och Nektar.
Fångar de upp lite av den kraftfullhet och spänning de förmedlar
i ”Echoes” på sin nästa skiva så kan de slå till med en
tiopoängare.
www.myspace.com/nosoundnet
8 av 10 poäng
Hans-Åke
Höber
|
