|
Fjärde fullängdaren ifrån Säffles storheter Draconian,
fortsätter på redan inslagen bana med ännu en platta i genren:
Gothic Doom Metal.
Början till dagens Draconian såg dagens ljus redan 1994
och gick till en början under namnet Kerberos. Efter ett antal
demos och tre tidigare fullängdsplattor är det så dags för
alster nummer fyra. Ska genast erkänna att jag inte är så väldigt
inlyssnad på genren, så när plattan väl hamnade i cd-spelaren
var inte förväntningarna så värst högt ställda. Ganska omgående
fick jag dock börja revidera mina till en början lite negativa förväntningar/fördomar,
för det som ljudmässigt mötte mig var faktiskt helt ok.
Det som kommer emot mig ur högtalarna är en väl avvägd
mix mellan vackert och stilrent, med underbart vacker sång ifrån
Lisa Johansson, och det brutalt ödesmättade ljudlandskap, där
Anders Jakobssons grottbjörnsmullrande stämma lägger en helt
annan dimension till lyssnandet.
De nio spåren på plattan följer stilmässigt ungefär
samma mönster allihop, vilket gör att låtarna känns ganska
lika. Däremot måste jag erkänna att för varje genomlyssning
har låtarna fått mer av en egen identitet och har också växt
betydligt för varje lyssning. Till början hade jag och har
fortfarande, till viss del, ganska så svårt för Lisa Johanssons
spröda stämma. Absolut inte för att hon sjunger dåligt på något
vis, utan snarare för att jag inte riktigt klarar av den
diametralt stora skillnaden i karaktär mellan de båda sångarnas
röster. En annan sak som för mig drar ner betyget är när det
blir för ”operaaktigt” i de vackra episka partierna. Ok, jag
vet att det tillhör genren, men jag gillar det ändå inte till
hundra procent. Kolla bara på våra internationellt hyllade
storheter Opeth, där Micke Åkerfeldts stämma växlar på samma
sätt mellan harmoniskt och vackert för att i nästa stund
brutalt ryta och stöka till det ordentligt. Nu är ju detta som
sagt mycket personliga och subjektiva åsikter, men som för mig gör
att plattan inte håller måttet fullt ut.
Däremot ska jag villigt erkänna att Draconian har fått
till ett album som växer med varje lyssning, och vem vet jag
kanske börjar gilla även de klenare, feminina stämmorna så småningom!?
Låtarna går i ett ganska långsamt tungt tempo som sig bör
inom doomgenren och har en härlig tyngd där gitarrer och
rytmsektion skapar ett skönt ödesmättat sound, och jag tycker
att om jag ska försöka beskriva bandets sound, att det låter
som om man korsar Paradise Lost med just tidigare nämnda Opeth.
Anders Jakobssons stämma tycker jag dessutom påminner en hel del
om Micke Åkerfeldts. Produktionen är tung och brutal, men ändå
kristallklar och diskantrik, med en väl avvägd balans mellan
instrumenten. På det stora hela en bra platta som nog kommer att
växa ytterligare med tiden, men jag kan ändå inte riktigt släppa
tanken på ett Draconian med bara manliga vokala inslag och vad
det kvalitetsmässigt skulle göra.
www.draconian.se
www.myspace.com/draconianmusic
6,5/10
Staffan Vässmar
|
