|
|
Helt ny
bekantskap som ramlade ner i brevlådan i samma veva som senaste
Karmakanic. Efter första genomlyssningen insåg jag dock direkt
att för att kunna recensera två så helt olika plattor måste man
ställa stora krav på den egna förmågan att kunna ta till sig
musik av diametralt olika karaktär, intensitet och inte minst
känslouttryck. Själv anser jag mig att vara ganska bred i min
musiksmak, och uppskattade verkligen det välspelade och tekniskt
skickliga hantverket på tidigare nämnda progressiva alster.
Således var det upp till bevis för att se om den egna
musikaliska vidsyntheten var så högt utvecklad som jag själv
ville göra gällande.
Unearth
bildades 1998 i, Massachusetts, USA av Trevor Phipps, Buz
McGrath och Ken Susi. Bandet utökades ganska omgående med
bassisten John ”Slo” Maggard och den nuvarande sättningen
gjordes komplett i och med att Derek Kerswill anslöt sig.
Debutplattan ”The strings of conscience” -01 blev, när
den släpptes ett populärt tillskott till dåtidens underground
metalcore scen, då bandets mix av metal, hardcore och thrash
blev en intressant vidareutveckling genom sitt massiva sound och
tyngd. Man började tidigt att använda sjusträngade gitarrer,
samt fem/sexsträngade basar, vilket naturligtvis bidrog till
bandets musikaliska utveckling. Fram till dag har bandet spelat
ganska mycket på festivaler men har också turnerat ihop med band
som: Bleeding Through, Devildriver, Dimmu Borgir och Slayer,
Killswitch Engage, Slipknot mfl.
Under åren har också backkatalogen utökats med: ”The oncoming
storm”-04, ”III: In the eyes of fire”-06, samt Cd/Dvd:n
”Alive from the apocalypse”-08.
Nu tror
säkert många att Unearth ytterligare är ett av den drös med band
som ”apat” efter den så kallade Göteborgsdödsen, och visst är
influenserna emellanåt ganska tydliga och uttalade, men bandet
har hittat en egen ganska kul och originell kombination av
melodiös thrash/death/core. Många fans av mer renodlad thrash/deathmetal
verkar ha svårt för att ta till sig denna typ av musik, då den i
deras öron verkar vara för mesig och inte tillräckligt hård och
brutal. För mig är det just dessa faktorer som gör den njutbar
överhuvudtaget, nämligen kombinationen av kraft, energi, teknik,
melodi och framförallt nyanser, vilket jag tycker ofta saknas
fullständigt i tidigare nämnda genrer.
”The March”
är
producerad av Adam Dutkiewicz (Killswitch Engage), samt att
bakom mixerbordet har ingen mindre än Andy Sneap haft hand om
slutfinishen, vilket har gett ett massivt och mäktigt ljud men
där ändå nyanserna är klara och tydliga.
Musikaliskt känns plattan ibland lite ojämn och inte så
variationsrik som jag skulle ha önskat, men den har trots detta
ett flertal riktiga höjdarspår där framförallt; ”My will be
done”, ”Crow killer” och ”Grave of opportunity”
höjer sig över mängden. De flesta spår på plattan går i ungefär
samma stil, och då är det kraft, brutal energi, och hel del
dubbeltramp som gäller. Man varvar dessa musikaliska
urladdningar med snygga gitarrer i stämmor och här blir ibland
In Flames-influenserna väldigt tydliga. Ska man försöka jämföra
dessa båda band, tycker jag att Unearths båda gitarrister Buz
McGrath och Ken Susi verkar vara betydligt mer tekniskt drivna
än sina svenska kollegor, och faktiskt roligare att lyssna på,
vilket även kan bero på den ypperliga produktionen / mixningen.
”Sången” sköts på ett bra sätt av Trevor Phipps, och är tack och
lov helt fri från grymtningar och growls, och han påminner
faktiskt en hel del i röst, frasering och sångsätt om sin
svenske kollega Andreas Sölveström (Within Y), och är liksom han
konstant arg, ettrig och ilsken i sitt uttryck.
Unearth
har vid det här laget hållit på i dryga tio år, och har på den
tiden hittat sin egen nisch inom dödsmetallen, och det som gör
”The March” till en kul och inspirerande skiva, är
framförallt energin och intensiteten som förmedlas i ett rasande
tempo och som dessutom framförs med stort tekniskt kunnande,
musikaliskt ös och sväng.
www.unearth.tv
www.myspace.com/unearth
7/10
Staffan
Vässmar
|
|
