LYNCH MOB - Smoke and Mirrors (Frontiers Records)

1. 21st Century Man
2. Smoke and Mirrors
3. Lucky Man
4. My Kind Of Healer
5. Time Keepers
6. Revolution Hero
7. Let The Music Be Your Master
8. The Fascist
9. Where Do You Sleep at Night?
10. Madly Backwards
11. We Will Remain
12. Before I Close My Eyes
13. Mansions In The Sky (Bonus Track)

Lynchmobben är tillbaka igen med sångaren Oni Logan från första alstret ”Wicked sensation”, 1990. Jag hade inte hört dessa herrar tidigare och har därför pluggat in även debutskivan och sedan jämfört den med den nya. Detta för att George Lynch själv säger att nya plattan känns som en naturlig uppföljare till ”Wicked sensation”.

George Lynch blev ett namn i samband med sin medverkan i Dokken på 80-talet. Undertecknad minns några låtar runt 1984-1985 som var bra, men minns inte att gitarristen stack ut på något speciellt sätt. Han tycks dock åtnjuta viss respekt som gitarrist har jag nu läst mig till på nätet.

Hur låter det då? Ja, första skivan är väl kanske inte riktigt rakt upp i min gränd. Jag har nu lyssnat ett extra öra på gitarrspelet och tycker att det är bra men fortfarande inget speciellt. ”Wicked sensation” innehåller heller ingen riktigt bra låt i mitt tycke. De spelar en sorts jammig hårdrock, inte helt olikt Thunder, som jag inte riktigt gillar. Jag antar att det är meningen att det ska svänga men det gör det verkligen inte.

Dessa nyvunna erfarenheter bär jag med mig nu när jag ska bedöma det nya alstret.

Tyvärr har de fortsatt på det jammiga och grötiga spåret men lyckligtvis inte på hela skivan. Titellåten ”Smoke and mirrors” innehåller lite countryinfluenser och för tankarna till gamla Bad Company vilket aldrig är helt fel.  Nästa låt som sticker ut är ”The phacist” vilken är en ganska arg låt som överraskar med sitt engagemang. Den öppnar med att låta lite som Van Halens ”Panama” men styrs sedan åt ett helt annat håll, snyggt!

Tredje och sista låten som avviker från gröten är ”Lucky man”. Oni Logan pratsjunger i verserna och det låter lite Mott The Hoople och ”All the young dudes” över det hela men dock inte i refrängen.

Sammantaget får man hålla med herr Lynch när han säger att detta känns som en uppföljare till första plattan. Mycket låter lika medan några spår avviker från mängden. Framförallt då ”The phacist” som är riktigt bra dessutom! Men en låt gör knappast en hel skiva. Därför blir betyget inte så högt heller! Alla som gillade ”Wicked sensation” kommer dock inte att bli besvikna!

www.myspace.com/lynchmobrocks

3 / 10