|
Måste erkänna
direkt att det här var det svåraste recensionsuppdrag jag
hittills har ställts inför. Beardfish är ett ytterst kompetent
band som blandar stilar från alla möjliga håll på ett närmast
halsbrytande sätt. Vi känner igen det ifrån tidigare, t ex från
de senaste ”Sleeping in Traffic”-plattorna, men frågan är om
inte det är ännu mer extremt i deras nya verk ”Destined
Solitaire”. Man kan förstås se det väldigt positivt: ”Här
finns något för alla att lyssna på – alla stilar av musik verkar
finnas representerade”. Men det finns
också en rätt besvärlig negativ sida av det hela: ”Hur
vet vi att det är Beardfish vi hör – vad är deras eget genuina
sound?”. För mig är detta en viktig
fråga. Ett band eller en artist måste ha någon form av ”själ”,
något som gör att man fastnar för just deras musik. Det kan vara
något så simpelt som en extremt bra sångare men i regel är det
en kombination av ett antal faktorer. För varje musikdiggare är
denna eftersökta kombination förmodligen unik vilket gör ett
recensionsuppdrag svårt eftersom det förmodligen knappast finns
någon som tycker exakt som undertecknad. Men oftast har man
preferenser för någon typ av musikgenre vilket gör att man
tycker att man åtminstone kan bedöma ifall just dessa genres
passar in på musiken i fråga. Men i Beardfish fall blir detta
problematiskt.
Den nya CDn
innehåller 9 låtar som i princip alla är betydligt längre än den
radioanpassade standardlåtens 3 minuter. Varje låt är dessutom
upphackad i ett antal variationer som faktiskt gör det svårt att
beskriva just den enskilda låten. Båda dessa faktorer gör att vi
i alla fall utan vidare kan beskriva deras musik som Artrock
skapad med betydligt högre ambitioner än att bara låta sig
slölyssnas på. Stilmässigt tänker man på en salig mix av band
och artister som exempelvis The Flower Kings, Gentle Giant,
Frank Zappa och Samla Mammas Manna! Men som redan antytts finns
även en mängd andra influenser.
Frånsett den
instrumentala inledningslåten ”Awaken the sleeping” och den
likaledes instrumentala låten ”Coup de grâce” serveras vi ett
antal sånger som var och en verkar beskriva små egna historier
eller händelseförlopp. Titellåten ”Destined solitaire” kanske är
den mest sofisterade låten på plattan med en mängd olika stilar
inblandade. Här försöker man sig även på lite hårdare rock i
tillägg till den i övrigt dominerande progrocken med
jazzrock-influenser. Till och med lite growling får vi höra.
Även lite schyssta akustiska gitarrkombinationer i stil med vad
Opeth och Pain of Salvation ibland serverar oss finns med. Låter
helt OK men jag får erkänna att jag har lite svårt att verkligen
ryckas med.
En låt som
måste kommenteras speciellt är låt 5 ”Where the rain comes in”
och då kanske främst (men se även nästa paragraf) för sångtexten
som på ett intressant sätt antyder att livet som (Artrock-)musiker
inte kan vara helt lätt. Vad jag förstår spelas ett sorts
scenario upp med en dialog mellan en musiker och (troligen) hans
manager eller promotor. Musikern verkar ha tröttnat på vad han
håller på med av olika skäl och börjar fundera på om inte han
skall hitta på något annat att göra (skaffa sig ett vanligt
jobb). Till slut ryter han åt managern ”I
quit!!!”. Det är inte utan att man
undrar hur mycket egen erfarenhet som ligger bakom storyn. Jag
kan tänka mig att det kan kännas väldigt frustrerande att ligga
i som en slav och försöka spela musik med höga ambitioner för
att finna att responsen från skivköparna och kritiker (kanske
som undertecknad) är alldeles för dålig. Men branschen är utan
tvekan tuff.
Mitt problem
med den här plattan är att trots att jag helt klart inser hur
ambitiöst bandet har jobbat med den så lyfter den liksom inte
riktigt. Så fort det börjar låta riktigt bra så avbryts det av
passager som känns mindre engagerande. Det blir liksom för
strukturlöst och för flytande på många ställen.
Till slut, för
att ändå i rättvisans namn ändå erkänna att det finns saker som
jag gillar skarpt med plattan (och som ändå till slut ger ett
rätt hyfsat slutomdöme) så måste jag nämna det alldeles
fenomenala spelet på orgel (Hammond?) av Rikard Sjöblom. Det
finns representerat på de flesta spåren, ibland i kombination
med andra keyboard-sound. Ta till exempel den läckra inledningen
på ”Where the rain comes in” eller de likaledes läckra
passagerna lite längre in på samma låt, inte alltför olikt vad
vi fick höra en gång från de gamla mästarna Gentle Giant.
Verkligen fint! För att återigen anknyta till Gentle Giant så
tycker jag också att gitarrkombinationerna i början på låt 6 ”At
home watching movies” är mycket, mycket tjusiga.
www.myspace.com/beardfishband
Slutbetyg:
7 av 10.
Karl-Göran
Karlsson
(Reviderad version,
recensenten beklagar ett misstag i en tidigare
publicerad version)
|
