|
Det är minimalistiskt, kargt och avslöjande men även
öppenhjärtigt, personligt och rörande när den nu 73-årige
countrystjärnan Kris Kristofferson tar sig ton på sitt tjugonde
skivsläpp. Likt förra albumet ”This Old Road” rör sig Kris på
nya given ”Closer to the Bone” i samma territorium som sin gamle
kamrat Johnny Cash gjorde på sina ”American Recordings”-plattor.
Det är väldigt avskalat och enkelt med sångarens röst i centrum
som är ackompanjerad av akustisk gitarr och munspel. Don Was är
kanske ingen Rick Rubin men lyckas ändå oerhört bra med
produktionen där Kris röst får ta plats längst fram i
ljudbilden. Man får höra en sliten och ärrad röst där varken
skönhetsfläckar eller fel är bortplockade. Gitarrspelet är
enkelt pockande och kompmusiker finns men de hålls på en lagom
undanskymd nivå. Denna enkla variant av americana känns oerhört
ärlig och insiktsfull. Tempot hålls oftast på en släpig nivå men
när det behövs biter Kris ifrån och väcker liv i lyssnaren. Kris
besjunger allt från kärlek och sorg till livets hårda skola och
Sinead O'Connor. Han skickar en hälsning till gamla vänner som
Johnny Cash och fäller en kärlekstår när han sjunger om sina
barn. Allra bäst är det dock i avslutande ”Love Don’t Live Here
Anymore” som Kris skrev när han var blott elva år gammal.
Herr Kristofferson har slagit in på en oerhört trevlig bana med
sina två senaste alster men saknar tyvärr en del av det som
gjorde Johnny Cashs sista album så framgångsrika och det är de
riktigt urstarka låtarna som berör på det djupaste planet. På
båda dessa album så har Kris presenterat oerhört finstämd musik
men tyvärr inga direkt minnesvärda låtar vilket gör att det blir
trevligt för stunden men inget mer.
www.kriskristofferson.com
Betyg: 6/10
Ulf Classon
|
