|
Sandstone drabbades samman runt 2003 och släppte första alstret
2006. De kommer från Derry i norra Irland och består av fyra
killar som spelar hårdrock som det lät alldeles i början av
80-talet. Det tog inte lång tid för Sandstone att bli
publikfavoriter på hemmaplan och med skiva nummer två på gång
vill de bli upptäckta av fler.
Jag kan ta deras musik till mig då jag förvandlas till den lilla
killen i pojkrummet som 1980 upptäckte hårdrocken på allvar.
Skivorna som jag lyssnade på då lät som Sandstone gör idag så
det är en riktig flashback.
Soundet och produktionen är proffsigt amatörmässig som många
band lät på N.W.O.B.H.M.-tiden. Jag vet inte om Sandstone har
något förflutet i punkband, men sångaren låter lite gäll och
uppkäftig utan att tappa känslan för låtarna i sig. Jag menar,
det finns lite attityd i rösten som jag gillar och fastnar för.
Låtarna i sig är bra utan att kanske vara några blivande
klassiker. Själv vaknar jag till liv ordentligt först med sjunde
låten ”Fingerprints” som är en riktig heavy metal-pärla. Nu ska
jag inte vilseleda er med att detta är en ösplatta fylld med
metallriff. Det är det inte, det finns flera lugna låtar också
på skivan. Absolut inga ballader a la Scorpions utan mer som
”November rain” med Guns n Roses. De är lite halvepiska och att
få fram känslan är viktigare än att få till en catchy refräng.
”Y” är ett bra och fint exempel på detta. Den snabba låten ”Son
of Carthege” som med sina Iron Maiden-gitarrer men annorlunda
arrangemang växer också efter tag. Skivan överhuvudtaget känns
varierad och välspelad så jag hoppas att deras publik växer i
och med denna skiva.
Betyget blir genomgående bra med några toppar!
www.myspace.com/sandstonerocks
www.sandstonerocks.com
7 / 10
Peter Dahlberg
|
