|
|
Vem hade kunnat tro att en av årets mest intressanta debutverk
skulle komma att härstamma från Danmark? Bakom namnet Missing
Tide hittar vi personer med rutin från flera välkända akter och
visst borde namn som Henrik Brockmann (Evil Masquerade, Royal
Hunt), Jacob Kjaer (Royal Hunt), Kasper Gram (Evil Masquerade,
Manticora) och Allan Tschicaja (Pretty Maids, Kingdome Come) få
det att småvattnas i munnen hos de melodiska fansen. På förhand
hade jag inte en aning om vilka medlemmar bandet bestod av men
jag blev smått knockad av det jag fick höra på ”Follow the
Dreamer” ändå. Med rötterna långt ner i åttiotalets melodiösa
hårdrocksmylla sparkar de igång skivan med det fräsande
upptempospåret som bär skivans namn för att sen byta hög fart
mot tungt gungande med ”Never Surrender”. Båda spåren har
begåvats med starka refränger och det är något som i princip
överensstämmer med samtliga låtar med några få undantag.
Här skulle man kunna tro att den melodiösa hårdrocken skulle få
fritt spelrum resten av skivan men då överraskar bandet genom
att drämma till med en riktigt heavy metal-rökare i form av
”Traces of Fire”. Refrängen är i och för sig inte lika fräsande
som musiken men är istället urstark. Bandet styr dock bort från
det metalliska på efterföljande ”Fairytale” men visar istället
upp ett fint riffande vilket inte är fy skam.
Sen smäller det till igen! ”Dangerous” sparkar igång med ett
sylvasst heavy metal-riff som utan tvekan kan vara ett av de
bästa i år och borde definitiv få tyska akter som Accept och
U.D.O. att fundera inför kommande skivinspelningar. Det är denna
typ av tungt sväng som jag älskar och jag blir lika glad var
gång jag spelar låten i min stereo.
Efter denna urladdning så avtar överraskningarna men inte de bra
låtarna som tur är. Okay att nivån inte kommer upp i samma klass
som första halvan då de lite snällare rocklåtarna ”Victim of a
Crime”, ”Away” och standardpowerballaden ”Broken Wings” inte
berör nämnvärt men här finns ändå riffiga och småmetalliska
”Push it to the Limit” och ”Take Me High” som trots några nödrim
innehåller en stark refräng.
Sen får även avslutningen med ”Long Live the Heroes” placeras i
facket för roliga men rätt så banala musikstycken. Här hyllar
bandet sina ungdomshjältar inom samma genre som de själva verkar
och de gör det med en Dio-osande låt vars lyrik innefattar flera
välkända låt- och albumtitlar. Kul men inte speciellt spännande.
De danska grabbarna har lyckats snickra ihop ett riktigt starkt
debutalbum som trots några dalar oftast befinner sig på toppen
av genren. Halvvägs ner i dalen hittar vi även sångaren Henrik
Brockmann vars stämma är riktigt bra men ibland lite för klen
för de hårdare numren. Sen är de övriga dalarna så pass djupa
att ett högre betyg inte kan delas ut men tydligen så är redan
skiva nummer två under uppbyggnad så de små fadäserna kanske är
tillrättade till nästa gång förhoppningsvis.
www.myspace.com/missingtide
Betyg: 7/10
Ulf Classon
|
|
