|
|
Detta var en oväntad återförening må jag säga. I slutet på
sextiotalet, innan Kip Winger ens fått fjun på hakan, så bildade
han Blackwood Creek ihop med sina bröder Nate och Paul samt
kompisen Peter Fletcher och så vitt jag vet är detta gruppens
första officiella skivsläpp. Varför bandet nu väljer att dra
igång sin gamla ungdomssynd vet jag inte men jag kan tänka mig
att den nostalgiska faktorn för de inblandade är hög trots att
Paul numera inte ingår i bandet. Hur som helst så började bandet
spela cover på låtar av hjältar som Grand Funk Railroad,
Mountain, Lynyrd Skynyrd samt Led Zeppelin och det hörs för
denna debut är djupt förankrad i sjuttiotalets riffbaserade
rock. Detta självbetitlade album inleds i och för i ett skimmer
av AOR men aldrig tillräckligt för att ta det skall ta överhand.
Inledningen med ”Out in Outer Space” och ”Nothing But the Sun”
är i och för sig småriffiga saker men lyfter aldrig och
efterföljande ”Your Revolution” är på tok för AOR-ig för min
smak. Skivan fortsätter sen med ”Dead Stung” som med sin lite
modernare touch inte låter så illa. Sen följer två akustiskt
drivna och lite lugnare spår i form av ”After Your Heart” och
”Albatross” där den förstnämnda inte alls faller mig i smaken
med sitt Supertramp-aktiga utförande men där den andra känns
klart intressantare.
Så långt är det en småtrevligt, men ingen hisnande, lyssning jag
har fått ta del av men som tur är kommer det klart roligare spår
på andra delen av skivan. ”Jimmy and Georgia” är en småsvängig
sak som säkert skulle passa Black Stone Cherry som handen i
handsken men den tycks aldrig riktigt ta fart. Efter detta höjer
bandet tempot rejält med den Kix- och åttiotals-osande ”Rack of
Greed” som visar upp bandet från sin bästa sida med ett skönt
driv, medryckande riff och starka refräng. Bandet fortsätter sen
att överraska med den Kiss-lika ”Love Inspector” vars sliskiga
lyrik skulle få Gene Simmons grön av avund. Men trots ett skönt
sväng så skiljer sig låten en del från det övriga materialet
vilket gör att den mest känns lite udda. Avslutningen på plattan
sker i form av den tungt riffiga ”Joy Ride” som inte alls känns
speciellt upphetsande och allra sist hittar vi ”Wooden Shoe”
vars softa framförande och stämsångsarrangemang mer för tankarna
till något tidigt progressivt rockband och berör mig inte
nämnvärt.
I det stora hela är ”Blackwood Creek” en småtrevlig bekantskap
men grabbarna hade nog tjänat mer på att skippa de snälla
tongångarna och istället kört vidare på det ettriga classic
rock-riffandet.
www.myspace.com/blackwoodcreek
Betyg: 6/10
Ulf Classon
|
|
