|
|
01. Tragedy
02. Motorvatin´
03. Boulevard of Broken Dreams
04. Street Poetry
05. Café Avenue
06. Obscured
07. Hypermobile
08. Fashion
09. Love’s an Injection
10. Whatcha Want
11. Problem Child
12. Mental Beat
13. Underwater World
14. Power of Persuasion
15. A Day Late, a Dollar Short
16. I Can´t Get It |
17. Back to Mystery City
18. Until I Get You
19. Beer and Cigarette
20. Worldshaker
21. Don´t You Ever Leave Me
22. 11th Street Kids
23. Malibu Beach
24. High School
25. Travelin´ Band
26. Taxi Driver
27. Lost in the City
28. People Like Me
29. Delirious
30. Oriental Beat
31. Million Miles Away
32. Up Around the Bend |
|
|
|
Under några år nu har glam- och sleazerocken i Sverige surfat på
en renässansvåg som fört med sig både nya friska band och gammal
bråte. Vad gör då bandet som en gång knöt en färggrann rosett av
Stones, Slade och The Clash? Jo, de bestämmer sig för att dra ur
pluggen. Men inte utan en sista myndig programförklaring: I
april i år, på Tavastia Klubis scen hemma i Helsingfors, fyrade
de nämligen av en två och en halv timmar lång sleazekavalkad som
deras lärjungar alltid kommer att se upp till.
Mike Monroe ser visserligen ut som en tärd David Lee Roth, men
såväl röst som rörlighet har långt kvar till pensionen, och Andy
McCoy demonstrerar med all önskvärd tydlighet vad personligheter
som Mick Mars och Slash lyssnar efter när de soundcheckar. Att ”Funk-o-metal”-pojkarna,
Conny Bloom och ”Ankan” Christell, matar de finska legenderna
med köttiga riff, samt att Jolle Atlagic (The Quill) stampar
takten, säkerställer en medryckande tack och adjö-föreställning.
Jag beundrar deras förmåga att återge 1970-talets influenser men
ändå låta unika. Här har dagens i princip helt strömlinjeformade
sleazegenre mycket att lära. Vad som också är roligt är, trots
det uppenbart nostalgiska i en avskedsföreställning, att de
luftar ett flertal av sina 2000-talslåtar. ”People like Me” och
”A Day Late, a Dollar Short” från 2002 års comebackalbum ”Twelve
Shots On The Rocks” samsas exempelvis utmärkt med givna
klassikerna ”Malibu Beach”, ”Boulevard of Broken Dreams” och ”Motorvatin´”.
Och materialet från senaste skivan, ”Street Poetry”,
understryker bara titeln på denna svanesång. Levande begravda? I
allra högsta grad, och jag har sett mer osannolika och mer
opassande återvändanden från underjorden.
Lägg till utsökt ljud- och bildkvalitet och du har ett värdigt
dokument över ett av de givna referensnamnen inom finsk
rock´n´roll.
www.myspace.com/hanoirocksofficial
www.hanoirocks.info
Betyg: 8/10
Jukka Paananen
|
|
