|
|
Sångaren
Oliver Weers har tillsammans med gitarristen Sören Andersen
raggat
upp Whitesnake-kompet Marco Mendoza på bas och Tommy Aldridge på
trummor.
Kvalitét alltså. På pappret i alla fall. Frågan är om Oliver kan
leva upp
till den förväntan en sådan line-up skapar? Mitt svar: Absolut!
Hans sång har lånat det bästa från Jorn Lande, Dio och David
Coverdale, hos
mig husgudar alla tre. Ibland kan jag höra en Paul Stanley i
rösten också.
Låtarna är välskrivna och partyfaktorn är hög. Medryckande
refränger, ett
utförande bortom all kritik, bra produktion och musiker av hög
klass är
faktorer som grundar för ett bra betyg. Genren är melodiös
hårdrock/metal.
Progfaktorn är i princip lika med noll, men vad gör det när det
svänger så
här bra.
I inledande "Calling Out For Love" är det ett tydligt
Whitesnake-flirtande
och det skiner igenom på några andra spår också. "Even Giants
Cry" är en
rökare som man inte fimpar i första taget. "Coming Home" är en
AOR-doftare
som Aerosmith säkert skull kunna toppa listorna med. Balladen
"Will You Be
Mine" är kanske överdrivet smörig och följer balladmallen 1A
lite väl
mycket. Tolkningen av Björks "Army of Me" känns till en början
helt
malplacerad men växer med varje spelning. "Pleasure Train"
passerar ganska
spårlöst, däremot är covern av Queens "The Show Must Go On"
lyckad med en
helgjuten sånginsats.
myspace.com/oliverweersband
Betyg 8/10
Joachim
Hansson
|
|
