|
Polska
bandet Satellite grundades år 2000 av låtskrivaren Wojtek
Szadkowski och spelar vad man brukar kalla neo-progressive rock.
För mig var det en ny bekantskap men bandet har uppenbarligen
rönt en viss framgång i Polen men även internationellt.
Exempelvis så fick förra plattan ”Into The Night” fina
recensioner på flera progrock-siter.
Nya
plattan ”Nostalgia” innehåller endast sju låtar vilket ju verkar
lite spännande för oss som gillar lite längre och komplicerade
kompositioner. Mycket riktigt så får man sitt lystmäte i
flertalet låtar som tänjer ut de former som man annars är van
vid när det gäller dominerande mainstream rock. Låtarna är
keyboard-dominerande och vi hör på ett flertal ställen de
klassiska 70-talssounden med Hammondorgel och Mellotron-stråkar.
Bland övriga musiker märks väl trummisen mest (på både gott och
ont – jag återkommer till det senare).
Det
neoprogressiva soundet väller över oss direkt i den första och
riktigt långa låten ”Every desert get its ocean”. Ljudbilden
påminner om Fish-erans Marillion men ändå väldigt annorlunda. Om
inte annat är sånginsatsen betydligt mer avslappnad och inte så
spänd som den som jag tycker Fish levererade. Dessutom är man
här mer ambitiös med en hel del skön stämsång. På det hela taget
gillar jag verkligen Robert Amirians sånginsats. Denna låt är
lång och rätt komplicerad och det tog ett tag innan jag fick
kläm på den. Dock tycker jag att den känns lite överarbetad och
spretig vilket ibland kan drabba den här typen av långa
kompositioner. Avslutningen är ändå skön med ett långt
10CC-inspirerat ”aaaaahhhh” allra sist (om ni förstår vad jag
menar?).
Frågan är
sen om inte följande låt nummer två (”Repaint the sky”) är
plattans höjdpunkt. Framförallt på grund av den otroligt sköna
takten som bär fram hela låten. Till detta hör vi även
ackompanjemang av det lite ovanliga ljudet av triangel (är det
Kurt Olssons Gudrun som extraknäcker?). Efterhand kommer en
avslappnad skönsång av Robert och som pricken över i:t en tung
keyboard-ackompanjerad refräng som sitter som en smäck.
Plötsligt känns det rätt långt från neoprogrock men det kvittar
för det låter bara så bra! Efter lite improviserat mellanspel på
mitten kommer sen den tunga rytmen tillbaka men nu ackompanjerad
av fina akustiska gitarrinslag och den avslutas sen fint igen
med refrängpartiet understött av mastiga keyboards (welcome back
neoprog!). Härligt!
Låt tre
”Afraid of what we say” är en riktig ballad, om man kan säga så
i de här sammanhangen. Mycket melodisk och framförd varsamt till
en början men med alltmer frenesi allteftersom. Lite av en
tryckare och kanske lite harmlös men fin ändå. Dock avslutas den
lite märkligt med ett parti där man gör ett försök att hotta upp
den med lite mer takt och gitarrsolo. Men det blev kanske inte
helt lyckat får jag nog säga. Framförallt trumarbetet känns lite
ansträngt.
Följande
låt nummer fyra ”I want you to know” är dock en av plattans
bästa låtar. Framförallt gillar jag det underliggande temat på
piano som vävs in fint med övrigt ackompanjemang under
refrängpartiet och som funkar fint trots (eller kanske just på
grund av) ständiga upprepningar.
Låt nummer
fem ”Over horizon” delar möjligen sen förstaplatsen med låt två
”Nostalgia”. Det beror återigen på en oerhört medryckande takt
som sätts upp av trummor och annan percussion. Men även på ett
magiskt komp av dova Mellotron-stråkar som gör musiken oerhört
spännande. Till det kommer sen sångarens lågmälda inledande sång
vilken så småningom stegras gradvis och avslutas i en mäktig
refräng där ytterligare keyboardskomp lyfter låten ytterligare.
Sen följer ytterligare partier med upprepningar men med alltmer
tyngd från alla instrument. En mycket medryckande låt som jag
varmt rekommenderar som en inkörslåt till Satellite för den
nyfikne! Jag kan tänka mig att det här kan bli en höjdare att
köra live också.
CDn
avslutas med två lugnare och betydligt mer melankoliska spår i
balladstil (”Am I losing touch” och ”Is it over”). Återigen är
det gott om dova Mellotron-stråkar (i de djupaste dova tonerna
låter det verkligen häftigt) men även i lite högre skalor. Sista
låten påminner inte så lite om Steve Hacketts spår ”Darktown”
eller för den delen ”In Memorian” ifall man skall försöka
beskriva stämningarna. Melodiskt och melankoliskt.
Överhuvudtaget är det här en mycket bra platta och jag har
lyssnat mycket på den under den korta tid jag haft den för
utvärdering. Den måste därför få ett riktigt bra betyg. Det som
stoppar den från att nå de riktigt höga nivåerna är att vissa av
låtarna känns lite spretiga och ostrukturerade (främst
inledningsspåret). Sen kan jag inte låta bli att irriteras av
att bandet använder så mycket synt-trummor. Jag tycker verkligen
att det är störande och att soundet hade blivit mycket bättre om
man gått lös på riktiga trummor istället. Det gäller kanske inte
hela plattan (framförallt inte de två nämnda favoritspåren) men
det är tillräckligt irriterande för att det måste nämnas. Men
frånsett detta är det alltså en riktigt bra platta som säkert
kan tilltala den kräsna progrock-skaran. Alltså – ännu en
imponerande release av ett polskt band!
www.myspace.com/satellitepoland
Betyg:
8/10
Karl-Göran
Karlsson
|
