|
OSI är
en så kallad supergrupp
bestående av
musiker
från
andra
kända band. I det här
fallet rör det sig om
Jim Matheos (Fates Warning),
Kevin Moore (Chroma Key och Dream Theater) och Gavin Harrison (Porcupine
Tree). På de två tidigare utgivna plattorna (”Office of
Strategic Influence” från 2003 och
”Free” från 2006) medverkade
även
Mike Portnoy (Dream Theater),
Sean Malone (Gordian Knot och Cynic) och Steven Wilson (Porcupine
Tree). På den nya plattan har man ytterligare en mycket
intressant gästmusiker i Mikael Åkerfeldt från Opeth.
Direkt
kan jag
säga att influenserna från
Porcupine Tree
är mycket, mycket påtagliga på
plattan.
Om man inte visste det i förväg
så skulle man rent av kunna tro att det rör sig om en ny release
från Porcupine Tree. Redan titelspåret
”The escape artist”
avslöjar en intensitet
och ett driv i musiken som vi ju har vant oss vid från Porcupine
Trees mer moderna alster (fast visst hör man också lite Fates
Warning i musiken).
Tunga gitarrer och ett rejält
gung.
Samma sak gäller låt nummer 3
”False start”, låt nummer
6
”Be the hero” och låt nummer 7
”Microburst alert”.
I
andra låtar kommer sedan
en något
annorlunda infallsvinkel i
kompositionerna. Nu låter det mycket mer elektronika om musiken
och syntar och
rätt diskreta
trummaskiner tar över.
Speciellt låt nummer två
”Terminal” har det här stuket
och här kommer man istället att tänka på 90-talspsykedeliska
stilen hos Porcupine Tree.
För mig är det enbart positivt
för jag gillade den Porcupine Tree
–eran bättre.
Sångaren
Kevin Moore gör ett bra
jobb här med
en avspänd och lite mystiskt,
närmast viskande stil.
Även låt nummer 4
”We come undone” går på i
samma stil och den har en väldigt stämningsfull
synt-melodislinga i botten under hela låten. Låter väldigt bra.
Ytterligare en låt i den
här stilen är låt 5
”Radiologue”. En låt med lite
mer mix av de båda stilarna på plattan är den avslutande
”Blood”.
Med risk
för att bli kallad alltför mycket patriot så måste jag
ändå
säga att plattans
höjdpunkt är låt nummer 8
”Stockholm” där det är
Mikael Åkerfeldt som håller
i
sångmicken.
En väldigt lugn låt med
ett suggestivt komp av gitarr, syntar,
diverse synttrumljud och
så småningom ett
väldigt
fint trumkomp från Gavin
Harrison. Och som
Mikael sjunger! Det här är den
typ av låt som jag tycker passar Mikael allra bäst. Avspänd och
lugn sång med en härlig långsam takt i botten och en fin
atmosfär i bakgrunden.
Avslutningen är lite hårdare med
lite tunga gitarrer och en mer distinkt takt.
En absolut höjdpunkt på
plattan. För fans av Mikael Åkerfelt och Opeth är kanske den här
plattan ett måste (?).
Till
slut måste jag ändå säga att plattan inte riktigt lyckades fånga
mitt intresse fullt ut och det gör att den inte kan få de där
riktigt höga poängen. Speciellt de tyngre låtarna gjorde mig så
småningom lite
avtrubbad efter några lyssningar
(man lär sig låtarna fort
och det blir för lite variation). Men slutomdömet är ändå gott
och jag rekommenderar verkligen plattan, speciellt till fans av
Porcupine Tree och Mikael Åkerfelt/Opeth.
www.myspace.com/osiband
www.osiband.com
Betyg: 7
av 10
Karl-Göran Karlsson
|
