E-Mail

info@artrock.se

 

Recensioner

Gästbok

ArtRock MySpace

 
 

 

 

Silent Memorial - Retrospective (Limb Music/Border)

 

1. Human mind 5:43      
2. Differences 5:49                 
3. Fear 5:28                         
4. Retrospective 22:24            
5. The darkest hour: 5:00
6. TV world 4:49
7. Lost 5:03

Mike Andersson: Vocals
Christoph Baertschi: Guitars
Sugar Burns: Bass
Chris Haenggi: Keyboards
Diego Rapacchietti: Drums

 

 

 

Om man funderar över vad som skulle kunna känneteckna det lilla alplandet Schweiz, så tänker nog de flesta på banker, klockor och mycket god choklad, i vilket fall så gör jag det. Jag tänker definitivt inte på att landet skulle vara någon storproducent av högkvalitativ tyngre musik, utan de enda Schweiziska hårdrocksakter som jag kommit i kontakt med under åren, är grupperna Krokus och Gotthard. Dessa båda band representerar dessutom en musik, som åtminstone i mina öron, inte har haft så hög intressefaktor. Nu är det dock slut med det stereotypa tänkandet, för här levereras en av årets hittills starkaste plattor, och dessutom inom i en genre där konkurrensen är stenhård.

Bandet Silent Memorial bildades redan 1992 av gitarristen Christoph Baertschi, och var under ett flertal år ett band där medlemsbytena avlöste varandra, och man spelade liksom många andra band covers, och mer traditionell heavy metal. Efter att Baertschi 1996 hade träffat keyboardisten Chris Haenggi, började bandets stil utvecklas mot ett betydligt hårdare sound och som dessutom innehöll fler progressiva inslag. Man spelade in sin första fullängdsplatta, ”Cosmic handball” 1998, och plattan släpptes faktiskt enbart i Asien, vilket gjorde att den aldrig upptäcktes av den europeiska publiken. På plattan medverkade bland annat inte helt okände svenske sångaren Tomas Vikström (Brazen Abbot, Candlemass mfl), fast då endast som sessionsmusiker.

Något år senare gick bandet i graven, men väcktes till liv igen några år in på 2000-talet. Arbetet med att skriva ny musik och att dessutom hitta musiker som delade killarnas musikaliska vision fortsatte, och inte förrän 2005, hittade man efter ett frustrerat letande, trummisen Diego Rapacchietti. Som trummis var han en musiker med mycket stor bredd och han visade sig snart vara precis den typ av trummis som bandet behövde för att ta deras musik ytterligare steg vidare. Svenske sångaren Mike Andersson erbjöds en plats i bandet, vilket har visat sig vara ett genidrag, då Mikes erfarenheter ifrån Planet Alliance, och inte minst hans huvudband Cloudscape måste ha tillfört massor av inspiration och nytänkande till de övriga i bandet. Sättningen utökades, när man gick in i studion för att spela in nya albumet av bassisten Sugar Burns, och detta samarbete föll så väl ut att han efter inspelningen erbjöds en fast plats i bandet.

Hur låter då Silent Memorial - ”Retrospective” undrar ni nog säkert nu??

Första gången jag stoppade plattan i cd-spelaren trodde jag knappt mina öron! Jag hade nog inte riktigt förväntat mig denna typ av tekniskt musikaliska urladdning som mötte mig, och då var nog detta mestadels baserat på mina fördomar om vad Schweizisk musik stod för.

Vad som i inledningsspåret ”Human mind”, kom emot mig var en ytterst intrikat, tung och välspelad progmetal, där influenserna från många av de riktigt stora banden inom genren var ganska tydliga. I en och samma låt fick jag vibbar av välmeriterade band som Symphony X, Dream Theater, Evergrey och inte minst Cloudscape. Låten lät som sagt himmelskt i mina öron, progmetalfanatiker som jag är, och samtliga musiker i bandet bidrog till att ge detta spår en tyngd och teknisk touch som jag bara inte kunde motstå. Det som allra mest tilltalade mig var den dynamik som fanns i låten, för speltekniskt var man fullt i klass med Dream Theater i dessas mest avancerade stunder, samtidigt som där fanns tyngd och komplexitet från band som Evergrey och Cloudscape. Där fanns också en bärande låtidé som grep tag i en och engagerade en som lyssnare, med lugnare partier som bryter av det tekniska på ett bra sätt, för att det inte bara ska bli uppvisning av det hela. Sistnämnda band har jag ganska nyss fått upp öronen för, och jag kan bara säga att jag älskar Mike Anderssons röst, som är både kraftfull och känslig på en och samma gång, och detta tillförde ju naturligtvis att spåret gick rätt in i min musikaliska själ.

De följande spåren går i ungefär samma stil där alla musiker tillåts glänsa tekniskt, men där man som jag nämnt tidigare aldrig låter det avancerade och svårspelade ta överhanden, utan att det hela tiden finns en dynamik i musiken som gör att man som lyssnare hittar nya favoritpartier. Visst är dessa fem herrar överjävliga på sina instrument vilket inte minst bevisas i det långa och tekniskt vidunderliga titelspåret ”Retrospective”, som består av drygt 22 minuters ytterst välspelad och avancerad progmetal. Låten slår faktiskt det mesta av det jag hört tidigare, vad gäller variation, progressivitet samt inte minst det musikaliska instrumenthantverket, som är av världsklass, och detta sammantaget gör låten till ett veritabelt mästerverk.

Som ni hör är jag efter två veckors dagligt lyssnande helsåld på detta grymma band och denna fantastiska platta. Jag kan ju dock inte bara rosa en platta, hur bra den än är, när influenserna i ett fall känns nästan övertydliga, och låten bitvis känns lite som ett plagiat. Detta händer i låten ”The darkest hour”, och där inledningens låtstruktur och instrumentering är närmast identisk med en Evergrey låt. Själv är jag ett stort fan av nämnda band och kan ha överseende med denna typ av miss, men när den 18-åriga dottern kommer inseglandes i rummet och utbrister: Fan farsan, va´ dom har snott från Evergrey, och omgående börjar sjunga inledningen till Evergreylåten ”A touch of blessing”, samtidigt som jag sätter på ”The darkest hour” från början igen, går detta inte att bortse ifrån. Detta är ändå bara en liten parantes i sammanhanget för bägge dessa låtar håller så hög musikalisk klass att man efter ett par lyssningar har glömt likheterna och bara rycks med i den välspelade musiken.

Som slutkläm kan jag bara konstatera att är du det minsta intresserad av progmetal, och då framförallt av tidigare nämnda band så får du absolut inte missa detta band och denna platta!

 

www.myspace.com/silentmemorial

 

9 / 10

 

Staffan Vässmar

 

 
 

 

 

  

  

 
  

10. En blivande klassiker
9. Topp ”inom genren”
8. En av de bättre ”inom genren”
7. Genomgående bra med några toppar
6. Klart godkänd
5. Okej för slölyssnande
4. Vissa delar går an
3. Behöver en hel del uppryckning
2. Inte mycket som klarar sig här
1. Vi glömmer denna