E-Mail

info@artrock.se

 

Recensioner

Gästbok

ArtRock MySpace

 
 

 

 

Tim “Ripper” Owens – Play My Game (SPV, Steamhammer/Border)

 

01. Starting over
02. Believe
03. The cover up
04. Pick yourself up
05. It is me
06. No good goodbyes
07. To live again
08. The world is blind
09. The light
10. Play my game
11. Death race
12. The shadows are alive

 

När Rob Halford återvände till Judas Priest i juli 2003 betraktades hans ersättare under åren 1997-2003, Tim Owens, i princip bara som “Ripper”, mannen som gav verklighetens Rock Star ett ansikte. Idag – efter att sedan 2004 med framgång ha spelat in två album med Iced Earth samt ett med Beyond Fear och Yngwie Malmsteen vardera – är Owens en respekterad metalsångare i eget namn.

”Play My Game” är Rippers första soloskiva och blottar rötterna till hans mässande och genomträngande sång. Stilistiskt är han, naturligtvis, mest lik Rob Halford, men jag hör även mycket av Ronnie James Dio i de tyngre partierna. Och utan att han på något sätt plagierar sina tidigare arbetsgivare, så hittar man utan större besvär ansatser till såväl Iced Earths pompa som hans prästerliga ståt. Dock är det musikaliska anslaget mer åt det klassiska heavy metal-hållet än den moderna blästrade metall han spelade in med nämnda band.

Inledande ”Starting over” känns rent av lite vilseledande. Den är mer som en armerad arenarocklåt med sitt explosiva gitarriff och ett riktigt melodiöst solo signerat Bob Kulick (Balance). Men därefter blandar Ripper Halfords aggressivitet med Dios auktoritet i en serie tungt lunkande metalldängor – båda titanernas soloutflykter genljuder tydligt i spår som ”Pick yourself up”, ”No good goodbyes” och ”To live again”.

Låtarna är genomgående bra men inget, förutom möjligen öppningsspåret då, avviker från referenserna. Och det är där Owens går vilse. För hur bra han än sjunger så kommer han aldrig att överträffa sångarna som kanske bättre än några andra personifierar yrket heavy metal-sångare. För det räcker inte med en laguppställning meriterad från band som UFO, Queensryche, Whitesnake, Dio och Nevermore om man inte har låtarna. Vill han lyckas som soloartist måste han hitta en låtskrivare och producent som tar upp honom en nivå och som dessutom leder honom ut ur förebildernas skugga. Det avslutande numret, ”The shadows are alive”, vilket Ripper har jobbat fram med förre Savatage och Trans Siberian Orchesta-gitarristen Chris Caffrey, är skivans mest lyckade samarbete och kan mycket väl vara en framkomlig stig.

www.myspace.com/timtheripperowens  

www.timripperowens.com

Betyg: 6/10

 

Jukka Paananen 
 

 

 

  

  

 
  

10. En blivande klassiker
9. Topp ”inom genren”
8. En av de bättre ”inom genren”
7. Genomgående bra med några toppar
6. Klart godkänd
5. Okej för slölyssnande
4. Vissa delar går an
3. Behöver en hel del uppryckning
2. Inte mycket som klarar sig här
1. Vi glömmer denna