|
Banden som
idag förvaltar arvet efter 1970-tals Genesis är få. Vi har
italienska The Watch som ömsom turnerar på ett klassiskt
Genesisalbum ömsom eget av Gabriel-eran influerat material, samt
i viss utsträckning Marillion och It Bites. Men inget band är
lika konsekvent i sin dramatiska och episka proggrock som IQ.
Där ovan nämnda brittiska kollegor för in pop-element i sina
låtar skyr IQ konsumtionsaspekten som pesten. Följaktligen skall
deras musik avnjutas som ett teaterstycke eller en film, från
början till slut. Och vill man ha full utdelning skall man
upprepa sessionen flera gånger. Upplevelsen blir på så sätt
mycket större.
”Frequency” är det nionde albumet sedan starten med ”Tales from
the lush attic” 1983 och det första utan originalmedlemmen,
keyboardisten Martin Orford, som hoppade av för två år sedan.
Orford gav ut en synnerligen lyckad soloskiva förra året och
frågan är huruvida bandet klarar av att hålla sin skyhöga
kvalitetsnivå utan denne nestor.
Svaret är
ett rungande ”Ja!”. Ersättaren Mark Westworth är mycket
kompetent, jobbar visserligen med mer mellotron än sin
företrädare, men har samma osvikliga känsla för varma, rymliga
ljudkulisser och dekorativa melodislingor. Annars är allt sig
likt: Peter Nicholls är alltjämt en vokal Gabriel/Fish-hybrid
och de omsorgsfullt komponerade styckena hänger samman som i
musikaler. Låtarna är vemodiga men samtidigt mycket vackra och
bandets förmåga att bygga upp dramatik ur spröda ”Elton
John-melodier” är ofelbar. Däremot saknar jag lite temperament.
Något ytterligare spår än ”The province” hade gärna fått skruva
upp tempot. På ”Frequency” förlitar de sig i allt för stor
utsträckning till kontrasterna mellan vemod och drama för att
skivan skall konkurrera ut ”Dark Matter” som min favoritskiva
med bandet.
www.iq-hq.co.uk
www.myspace.com/iquk
Betyg:
8/10
Jukka
Paananen
|
