|
|
Lucifer Was, ett av de mer anonyma norska banden än så länge,
har en brokig karriär bakom sig. De drog igång tidigt sjuttiotal
och upplöstes några år senare för att sporadiskt visa små
livstecken då och då efter det. Men efter påtryckningar från
skivbolaget Record Heaven har nu bandet gått en ny vår till
mötes och har släppt till dagens dato fem album. Även denna
skara skivor har sin egna lilla historia då de består av
antingen låtar från då det begav sig första gången eller är helt
nyskapade. Mer om detta finns att läsa på det digra internätet
för den intresserade.
Musikaliskt rör sig normännen i den progressiva hårdrocksfåra
som Jethro Tull befinner sig i men anknytningar till både Uriah
Heep och Black Sabbath som Scorpions finns för den som vill det.
Från debuten ”Underground and Beyond” (1997) fram till fjärde
given “The Divine Tree” (2007) har bandet hela tiden utvecklats
och fler och fler instrument har fått ta plats i ljudbilden.
Numera trängs flöjt, mellotron och fiol med de mer traditionella
hårdrocksinstrumenten och tillsammans blir alltihop till en lite
egensinnig progrock.
Nu på femte given, betitlad “The Crown of Creation”, tar bandet
ytterligare ett kliv i utvecklingen och samarbetar numera med
Kristiansand symfoniorkester. Detta har resulterat i en
storslagen rockopera som mer liknar en symfoni än ett rockalbum.
Thore Engen och Freddy Linquists gitarrer skriker som sig bör
när de levererar sina riff men faktum är att den sköna
sjuttiotalsrock jag lärde mig att älska på deras ”In Anadi's
Bower” (2000) nu mest får agera andrafiol känns det som. Det är
istället långa, vackra och svepande symfonistycken som
underskattade vokalisten Jon Ruder mestadels sjunger till numera
och på skiva blir inte detta så intressant som man skulle kunna
tro. Nej detta är nog skapat för att upplevas live, vilket också
har funnits läge till i hemlandet.
Men säga vad man vill. Lucifer Was har verkligen lyckats skapa
ett stycke musik som förenar det symfoniska med hårdrocken på
ett snyggt sätt. De gånger vi får vad som skulle kategoriseras
som traditionella låtar så märks det även att bandet är sina
rötter trogna och då svänger det något hejdlöst. Men till trots
så blir inte detta mer än en skön platta att ha på i bakgrunden
när du skall ta det lilla lugna och krypa ner i soffan med en
god bok för de riktiga låtarna är för få och det symfoniska är
inte exceptionellt.
www.luciferwas.com
Betyg: 6/10
Ulf Classon
|
|
