|
|
Den danska trion Pangea är en ny bekantskap för min del men ändå
en ack så trevlig sådan. Att dom passerat mig obemärkt förbi är
inte så konstigt då de släppte två album i mitten på nittiotalet
som aldrig riktigt fick något ordentligt släpp i Europa. Nej det
var Asien och framförallt Japan som var deras mest framgångsrika
marknad. Sen skulle det tredje albumet spelas in och ge bandet
dess genombrott även i våran del av världen men studion lades
ner och med det försvann stora delar av det inspelade
materialet. Bandet levde vidare men upplöstes till slut 2008.
Men nu är dom på gång igen efter att ha återförenats och gett
sig den på att spela in det där tredje albumet. Hur nya
”Retrospectacular” ter sig gentemot sina närmaste syskon kan jag
inte uttala mig om men lita på att jag skall göra allt jag kan
för att lösa den saken. Pangea bjuder nämligen in till en
härligt omväxlande lyssning i den melodiska hårdrockens tecken
på ”Retrospectacular”. Mängder av influenser trängs i den
småtorra ljudbilden men då jag fick läsa att bandet en gång i
tiden förutspåddes att bli Europas svar på Van Halen så nickade
jag instämmande om än lite tveksamt. Först och främst vill jag
dra paralleller med våra egna hjältar i Freak Kitchen när skivan
rullar igång. Öppningsspårets intrikata riffande styr nämligen
tankarna till herr ”IA” Eklundh och detta är något som
återkommer då och då genom hela lyssningen. Men det stannar inte
där för redan i spår två, den omväxlande ”Hold Your Fire”, så
bjuder gitarristen, tillika sångaren, Torben Lysolm på ett riff
som jag tror David Coverdale gärna skulle ha pungat upp en och
annan sedelbunt för. Men de stora, och mest överhängande
influenserna, som går att höra är de funkiga inslagen från
Extreme, lite Def Leppard-körer och snyggt melodisnickrande likt
TNT. De är inte heller rädda för att plocka in lite inslag för
öst som i ”Little By Little” tillexempel.
Man kan ju tycka att alla influenser från andra band skulle ge
grabbarna en tuff uppgift att odla sin egen identitet men det
har de inga problem med. I Torben Lysolm har de nämligen en
fantastisk och personlig gitarrist och hans röst är kanske inte
exceptionell men trots det både varm och omfångsrik. Det som
dock ger plattans dess karaktär är bandets gemensamma sväng,
catchy refränger och känsla för snygga melodier.
Helhetsintrycket dras dock ner något av längden på albumet och
en del spår tas ett varv för långt vilket gör att man sträcker
sig efter fjärrkontrollen och ”skip”-knappen emellanåt. Men
ingen låt är direkt dålig även om några av dem tillbringar mer
tid i det anonyma än andra spår.
”Retrospectacular” är en stor positiv överraskning för mig och
finns det någon rättvisa i världen så kommer nu äntligen det där
genombrotten som bandet var på väg emot i slutet på nittiotalet.
www.lionmusic.com/cd/retrospectacular.htm
Betyg: 7,5/10
Ulf Classon
|
|
