Unitopia – Artificial (InsideOut Music/Century Media)

Unitopias kärna är låtskrivaren och sångaren Mark Trueack och producenten/klaviaturspelaren Sean Timms. Kring sig har de samlat ett gäng mycket duktiga musiker som medverkar till ett väldigt snyggt och tilltalande sound. Låtarna är mycket melodiska och sätter sig snabbt, inte minst tack vare Marks mycket behagliga röst som skulle kunna beskrivas som en balanserad blandning av Gary Brooker (Procol Harum), Peter Gabriel och Seal. Till detta kommer att Mark samlat verket kring ett intressant och mycket aktuellt centralt tema kring vilket samtliga låtar cirkulerar, nämligen människans väg mot att skapa artificiell intelligens, inte minst med hjälp av medicinsk intelligent design. Även andra aspekter på ”konstgjort liv” behandlas, t ex hur vi människor ersatt den direkta kommunikationen ansikte-mot-ansikte med kommunikation över nätet. Alltså, mycket intressanta låttexter och bra melodier. För någon som gillar att sätta tänderna i genomtänkta och genomarbetade alster så är det här definitivt något att fundera över.

Rent musikaliskt finns här (som redan antytts) väldigt mycket njutbart material. Stilen är mycket varierad men man kan säga att den har sin kärna i stilen hos de gamla klassisk progressiva eller symfoniska rockgrupperna från slutet av 60-talet och början av 70-talet. Då inkluderar jag även Beatles som med sin monumentala S:t Pepper LP förmodligen (enligt min mening) drog igång hela den progressiva rock-vågen. Om ni håller med mig och gillade det som Beatles påbörjade så skall ni definitivt lyssna på spår nummer 3 ”Nothing lasts forever”. Denna låt är en enda lång hyllning till Beatles och det symfoniska sound som de introducerade på S:t Pepper-plattan. Låten börjar med typiska mellotron-flöjter på liknande sätt som ”Strawberry fields forever” men byggs senare på med en väldigt fin melodi till komp av en mycket kompetent symfoniorkester och kör på ett mycket skickligt sätt. Ett mycket snyggt arrangemang och tidvis väldigt dramatiskt. Textmässig finns här mycket referenser till Beatles och i enlighet med skivans koncepttema så noterar man att den handlar lite grand om vad som hände med Beatles budskap ”Come together” i dagens moderna värld. Hippiebudskapen om kärlek och gemenskap på 60-talet, där Beatles i högsta grad fanns med som en viktig komponent, känns idag faktiskt väldigt avlägsna.

En annan mycket fin komposition på plattan är den 13 minuter långa ”Tesla” som förutom fina melodiska teman visar upp ett flertal av det typiska dragen hos progressiv rock som vi lärt oss tycka om: snabba taktbyten, virtuosa solon på keyboards, (lite ”Tony Banks möter Phil Collins” om ni förstår vad jag menar) samt återigen mycket fina arrangemang med väl fungerande samspel mellan rockbandsättningen och symfoniorkestern. Imponerande! Mitt i alltihopa finns även lite mer jazziga passager.

Det finns ett flertal andra låtar av hög klass på plattan (faktiskt inte ett enda bottennapp) men jag skall nöja mig med att bara kommentera ytterligare två spår på plattan. Det gäller det korta men tämligen geniala spåret ”The Power of 3” som är specialskrivet för symfoniorkestern. Påminner närmast om filmmusik eller rent av lite om Stravinskis ”Våroffer” i intensitet och dramatik. Sen har vi då det avslutande spåret ”The Great Reward”. Det är en storstilad episk låt som börjar i lugn still men slutar i bombastiska krevader med tungt baspedalsound och både kör och orkesterstöd till en väldigt snygg melodi och refräng. Är det månne årets ProgRock-låt? Låten uppmanar till ett slut på allt experimenterande med artificiell intelligens och livets grundstenar (kan undra om man syftar på den så aktuella stamcellsforskningen?) och låta livet ha sin gång. Kanske finns en rent religiös agenda bakom detta budskap men jag tror ändå man kan känna respekt för åsikten utan att för den skull själv vara troende. Ett riktigt maffigt avslutningsepos som ger extrapoäng. Synd bara på den lite avhuggna sista finalen där melodin först försvinner ut för att sen komma tillbaka efter en väldigt lång paus (lite onödigt).

Till sist, jag måste säga att jag är mycket imponerad av denna release och jag kan varmt rekommendera den till er som gillar melodisk rockmusik med symfoniska inslag. Inte minst är det de fantastiska arrangemangen med symfoniorkester som gör verket speciellt. Det här har många rockband misslyckats kapitalt med genom åren men här har man lyckats på ett fenomenalt sätt. Sen får man säga att temat som tas upp av verket också är högintressant och på sitt sätt känns det bra att det finns rockband av idag som förmår att använda musiken på det här sättet för att föra en diskussion om väsentliga frågor. Hatten av för dom ”därunder”!

www.myspace.com/unitopiaband

www.unitopiamusic.com

Betyg: 9 av 10

Karl-Göran Karlsson