|
Är du, liksom undertecknad på jakt efter en värdig uppföljare
till den hittills ultimata westcoastplattan?? Det vill säga
Airplays självbetitlade debutplatta från 1980. Då kan du
omgående andas ut och sluta söka, för genom utgåvan av State
Cows debut är väntan över!
Bakom bandnamnet State Cows döljer det sig två Umeågrabbar vid
namn Daniel Andersson och Stefan Olofsson. För de flesta kanske
inte de namnen säger så mycket, men jag kan redan på detta
stadie försäkra er om att dessa båda herrar är två mycket
skickliga låtskrivare och dessutom fantastiska musiker. Daniel
och Stefan träffades när de gick på Piteås musikhögskola, och
där fann att man hade liknande musikaliska intressen. De inledde
ett musikaliskt samarbete där det första gemensamma bandet var
ett Beatles-tributeband kallat The Posers. Daniel gjorde sitt
första närmande av westcoastgenren genom minicd:n ”Strange ways”,
inspelad tillsammans med bassisten Peter Starefelt. Musikstudier
på Musician´s Institute i Los Angeles gjorde att man kom i
kontakt med musikaliska storheter som: Jay Graydon, David
Foster, Jason Scheff, Jay Gruska, Jimmy Haslip mfl. Väl hemma i
Sverige igen inledde herrar Andersson/Olofsson arbetet med det
som skulle komma att bli Daniels första egna cd ”Days in L.A”.
Plattan var en minst sagt lyckad debut där de musikaliska
guldkornen var många och lysande klara. (Läs gärna undertecknads
omdöme under 2008-års recensioner). Plattan, som på ett lite
nytt och modernt sätt närmade sig westcoastscenen mottogs
överlag på ett mycket positivt sätt, och fick genomgående mycket
bra omdömen.
Daniel Andersson och Stefan Olofsson har inför inspelningen av
”State Cows”-plattan handplockat ett gäng mycket skickliga
musiker från den Svenska och Finska musikscenen, där varje
musiker har valts ut med stor omsorg. Man har efter två års
intensivt arbete lyckats med att inte bara överglänsa ”Days in
L.A”-plattan, vilket i sig är en stor bedrift, utan ”State Cows”
kommer nog i framtiden att räknas som ett av de riktigt stora
och klassiska westcoastalbumen.
Redan i inledande ”I´ve changed” sätter man en skyhög
standard, då den på ett utsökt sätt inleder plattan. Låten är
härligt fartig och melodiös med ett mycket medryckande
refrängparti. Stefan Olofsson äger fullständigt i denna låt och
levererar många sköna klanger / harmonier på sina keyboards och
flikar in flera grymma synthsolon. Daniel sjunger precis så
inlevelsefullt och skickligt, som jag kom att tycka så mycket om
efter att nästan ha lyssnat sönder ”Days in L.A”-plattan.
”New York Town”
är lite lugnare i sin uppbyggnad, men har även den en refräng
som sätter sig direkt. Här bjuds man som lyssnare på intrikata
och snygga melodier, häftiga blåsarrangemang, och dessutom en
gästsolist som är ingen mindre än Jay Graydon på sologitarr!
”Come to the point”
är inledningsvis ganska lugn och sökande i sin karaktär men
kommer loss ordentligt i refrängpartierna. Låten är ett utmärkt
exempel på hur en riktigt bra westcoastlåt ska låta, med ett
mycket snyggt och välarrangerat sound. Peter Holmqvist levererar
ett coolt lite jazzigt gitarrsolo som i mina öron klingar ganska
mycket Lee Ritenour.
”Stella by the barlight”
är ett av många guldkorn på denna platta och är lite ”stunsig” i
sin karaktär med ett ganska utmärkande slapbasspel, som följs
upp av Stefan Olofssons keyboardspel på ett lysande sätt.
”Mystery Jane”
är en av mina personliga favoriter, där Daniel Andersson
sjunger på det mycket inlevelsefulla och känslofyllda sätt som
jag tycker är hans signum. Blåsarrangemangen är mycket snyggt
arrangerade och ligger väl i nivå med många av de riktigt stora
och kända blåssektionerna. Låten är som helhet mycket omväxlande
både när det gäller låtstruktur och intensitet.
”Painting a picture”
är en låt som mycket väl hade platsat på Daniels Anderssons
”Days in L.A”-platta och har ett snyggt grundtema, plockande
gitarrer och återigen ett lysande keyboardspel från Stefan
Olofssons känsliga fingrar. Det musikaliska samarbete som
Andersson/Olofsson inledde då de en gång i tiden träffades, har
vid detta laget gjort de båda till ett mycket skickligt
låtskrivarpar med en grym känsla för melodier, instrumentering,
arrangemang, och inte minst produktion.
”Tunisian nights”
visar upp ett stort spektrum av musikalisk variation, och är
lugn och jazzig i verspartierna. Kommer loss rejält med 80-tals
tidstypiska synthbasar och en lite tyngre, snabbare och mycket
medryckande refräng. Här kommer Airplay influenserna fram på ett
ganska tydligt vis.
”Looney gunman” är ganska lugn och
sökande i sin karaktär, och har snygga sång/körarrangemang.
Kommer loss ordentligt en bit in i låten där den ökar betydligt
i intensitet, och där Petri Kivimäki levererar ett snyggt
saxsolo. Låten tillhör inte någon av de personliga favoriterna
men är ändå klart värd att lyssna på, inte minst på grund av
saxofonspelet.
”Riding this highway” är även den en ganska lugn och
välarrangerad låt där man får en känsla av att nästan befinna
sig i det fordon som besjungs i texten. Ganska
Eagles-inspirerade körarrangemang och en lugn och skön stämning
genom hela låten ger ett i slutändan högt slutömdöme.
Flera av de musiker som medverkar på denna platta, bidrog även
till att göra ”Days in L.A”-plattan till den framgång som den
blev och förtjänar att bli riktigt omnämnda, då de alla bidrar
till att göra även denna platta till en sån fantastisk
musikalisk upplevelse.
Fredrik Lundgren:
Guitars
Peter Olofsson: Drums
Peter Fredlander: Drums
Stefan ”Kilju” Lindholm: Bass
Mikael Emsing: Percussion
Pär Wretling: Horns
Olle Lindberg: Horns
Markus Asplund: Horns
Marcuz Granberg: Backing vocals
Christian Thomsen: Backing vocals
Jay Graydon: Guitar solo (New York town)
Peter Holmqvist: Guitar solo (Come to the point)
Mikael Sandström: Guitar solo (Stella by the barlight)
Petri Kivimäki : Sax solo (Looney gunman)
Göran Turborn: Guitar solo (Lost in a mind game)
Instrumentala låten ”No man´s land” är lugn och vacker
och bygger helt på Stefan Olofssons känslofyllda och i denna låt
ganska så ambienta keyboardspel och känns lite som en sista
uppladdning inför ”Le grande finale”.
I avslutande ”Lost in a mind game” är Steely Dan-vibbarna
ganska tydliga vilket gör att man redan från start är med på
”noterna”. Denna låt innehåller precis allt som en riktigt bra
westcoastlåt ska ha och avslutar plattan på ett mycket värdigt
sätt. Steely Dan influenserna är som sagt tydliga i denna låt,
men detta bara förhöjer helhetsintrycket då den är fantastiskt
välskriven och välarrangerad. Den känns härligt ”mollig” på
typiskt Steely Dan-manér och tar flera gånger lite oväntade
musikaliska vändningar. Stefan Olofssons keyboardspel är
återigen helt lysande och de harmonier och fraseringar han
lägger på sitt Rhodes känns helt underbara. Blåsarna spelar
snygga sordinerade partier som backar upp en fullkomligt
fantastisk melodi. Refrängpartiet är av sådant slag som direkt
sätter sig och därefter envist sitter kvar. Göran Turborn
levererar ett gitarrsolo som Walter Becker hade varit stolt över
att kunna spela, och detta gör i slutänden låten till plattans
absoluta höjdarspår enligt min mening.
Som ni har förstått redan från inledningen är jag fullständigt
helsåld på denna platta och dessa fantastiska musiker, som
enligt min mening är nästan löjligt bra. Har lyssnat på den om
och om och om igen, och hittar absolut inte någonting att klaga
på. Skulle väl i så fall vara att den tar slut! ”State Cows”
innehåller precis allt det som definierar en riktigt bra och
högkvalitativ westcoastplatta, med snygga och melodiösa
låtstrukturer, mycket medryckande refränger,
instrumentalhantverk av världsklass, högklassiga blåsarrangemang
och en produktion som borde göra Mr. David Foster / Mr. Jay
Graydon mer än villiga att samarbeta med herrar
Andersson/Olofsson i framtiden. Bättre än så här kan musik
knappast göras!!
www.statecows.com
www.myspace.com/statecows
10 / 10
Staffan Vässmar
|
