|
Med den sedvanliga pinuppan återinstallerad på omslaget så
levererar nu Västeråsveteranerna sitt nionde album och som
vanligt är det som - vanligt. Det är endast med små vinklingar
som Psychopunch ändrar på sitt punkrockkoncept och är man ute
efter överraskningar så är inte nya ”The Last Goodbye” något att
utforska. Med energi och sångare JMs sedvanliga raspiga stämma
ger bandet oss än en gång en platta fylld med punkrockriff och
ovanligt trallvänliga refränger. Jag har inget emot när band kör
på i samma hjulspår skiva efter skiva bara man gör det bra och
det gör Psychopunch men denna gång känns inte materialet lika
starkt som på senare tid. Visst är inledande ”Long Time Coming”
medryckande och efterföljande “The Way She's Kissing” snyggt
ångestladdad men efter dessa två så vill det ändå inte riktigt
lyfta trots allsångsvänliga refränger. Jag saknar bettet,
variationen och jag skulle gärna vilja ha lite mer
gitarrmelodier för att det skulle locka mig att ge ett högre
betyg. De tre sakerna är något som jag tycker bandet har lyckats
bättre med tidigare helt klart. Men att säga att ”The Last
Goodbye” är dålig är att ta i för jag tror nog de mest inbitna
fansen kommer att kunna ta till sig detta album utan problem.
Nej jag skulle nog kalla albumet mer för slätstruket än dåligt.
www.myspace.com/psychopunch
www.psychopunch.com
6/10
Ulf Classon
|
