|
När man, av någon outgrundlig anledning, fått för sig att
plattan man håller i handen antagligen inte kommer att vara
något vidare. När förväntningarna står på noll och man nästan
hör ljudet som av en suck från cd-spelaren när luckan stängs.
Det är då, när man minst anar det, som glädjen över att ha
hittat en ”progressivt guldkorn” landar som en slägga i skallen!
Plattan, eller det progressiva guldkornet, som det handlar om är
The Pathway med det finska bandet Anthriel.
Bandet har lyckats att släppa ifrån sig en debutplatta med idel
klasslåtar. Med stor känsla för dynamik blandar de vackra
melodier med rejält dubbeltrampsmangel. Sångaren Simo Silvan bär
upp flera partier med sin stämma som varierar från ett närapå
Michael Kieske-liknade fiskmåsläge till djupare brösttoner
modell Roy Kahn. På samma sätt som i Kamelots musik så har det
rena solomalandet på gitarr inte tagit överhanden. Givetvis
tillåts ändå gitarristen Timo Niemistö, som även producerat
plattan, att stundtals blixtra till och visa upp ett varierat
och smakfullt gitarrspel. Hela produktionen visar prov på balans
och snygg ljudbild.
Sedan tidigare så nästan avgudar jag Kamelot, Symphony X, Circus
Maximus. De tillhör enligt mig toppskiktet inom den neoklassiska
progressiva metallen. Efter att snurrat The Pathway hemma på
stereon så kan jag bara konstatera att trion blivit en kvartett.
Fortsätter Anthriel på denna nivå så är det absolut ingen tvekan
om att de snart har en given plats bland de riktigt stora i
genren.
PERKELE!
www.myspace.com/anthrielmusic
www.anthriel.com
9/10
Eric Eklund
|
