|
Så gör då äntligen Sveriges bästa thrashdoftande dödspluton
comeback efter att ha legat i malpåse ett antal år. Frågan är om
de lyckats bevara sina fornstora takter och om Jonas Stålhammar
(ex-God Macabre) skall lyckas ersätta mästervrålaren Johan
Lindstrand (nu i One Man Army and the Undead Quartet). På båda
frågorna är svaret ett rungande ja! Så här bra har jag inte hört
bandet prestera sedan ”Deathrace King” (2000) och Stålhammar är
helt klart i samma klass som sin föregångare. Comebackalstret
”Doomsday King” är inget mindre än en uppvisning i hur man lirar
våldsam deaththrash. Blixtrande trumspel, sylvassa riff och ett
knäckande sväng. Vad mer behövs? Inte mycket om ni frågar mig.
Musikaliskt tar ”Doomsday King” avstamp i just nämnda ”Deathrace
King” men jag får känslan av att bandet har lyckats omfamna hela
sin backkatalog och musiken känns mycket mer varierade nu än
någon gång tidigare. Du har vindsnabba stänkare som ”Through
Eyes of Oblivion” och du har mellantemposväng som det i ”The
Tempter and the Bible Black”. Sen har du At the Gates-osande ”
He Who Rises In Might - From Darkness to Light” där dom lyckas
få in det mesta men ändå lyckas behålla den röda tråden genom
hela låten.
Sen får vi inte glömma ”Angel of Death 1839” som inte bara
minner om Slayer i titeln utan även ståtar med i stort sett
samma riff som just ”Angel of Death”. Detta är förmodligen mer
ett kärleksfullt tilltag än frågan om en ren stöld men faktum är
att det förkommer snygga Slayer-riff mer än en gång men då i en
mer nyskapande form.
Sen tycker jag bandet har lyckats med att få till ett lite
mörkare och allvarligare skimmer över hela skivan som jag inte
upplevt med dom sedan slutet på nittiotalet med ”Eternal Death”
(då under namnet Crown of Thorns). Detta klär bandet och dess
musik ypperligt tycker jag och är något jag gärna ser att dom
utvecklar på kommande släpp. För det blir väl mer i framtiden
grabbar?
Trollhättangrabbarna har alltså än en gång levererat ett
fenomenalt thrashigt death metal-stycke och frågan jag ställer
mig själv är om jag någonsin upplevt bandet bättre på skiva
någon gång tidigare? Kan det vara så att jag är smått exstatisk
över att bandet är tillbaka eller är det verkligen så förbannat
bra? Jag tror mer på det sistnämnda och vågar i samma andetag
mig på att utnämna ”Doomsday King” till en av årets bästa album
så här långt!
www.myspace.com/thecrownonlineswe
Betyg: 9/10
Ulf Classon
|
