|
KEEL bildades 1984 av Ron
Keel. De stötte av en slump på ingen mindre än Gene Simmons som
erbjöd sig att producera debutplattan ”Lay down the law”. Året
efter släpptes ”The right to rock” som också rattades av ”the
demon”. Den blev skivbolagets snabbast säljande platta någonsin!
Håller skivan än idag då när vi är och nafsar på år 2010?
The right to rock "25th anniversary edition":
Nja, det låter väldigt
1985 om skivan när man hör den idag. Jag har inte hört den
tidigare ska jag väl säga också. Det låter väldigt mycket Kix, Y
& T och Quiet Riot om den fast kanske något tuffare och inte
lika poppigt. Sångaren halvskriker hela tiden vilket blir lite
enerverande efter några låtar och produktionen låter burkig
trots remastringen. Tyvärr är låtarna ganska usla också, och jag
är uppriktigt förvånad över hur det här kunnat sälja så mycket
som det gjorde. Jag gillar bara en enda låt, ”Electric love”! Så
denna skiva kan förpassas tillbaka till 1985 och stanna kvar
där!
1 / 10
Som så många andra band
så splittrades KEEL efter 1989 års platta men återbildades i
november 2008. Nu har de gjort en ny platta och undertecknad
känner sig något skeptisk med tanke den återutgivna ”The right
to rock” som var riktigt usel. De fortsätter på rock-temat då de
döpt sitt nya alster till ”Streets of rock´n roll”.
Streets of rock´n roll
De kör på i samma anda
som tidigare men har lärt sig skriva lite bättre låtar vilket är
ett plus såklart. Nu kan man lägga till Bon Jovi i influenserna
också, som de lät runt 1988 ungefär. Produktionen låter
tacknämligt nog bättre också. De låter förvånansvärt vitala i
sin framtoning vilket också känns bra. Sångaren koncentrerar sig
mer på att sjunga än halvskrika vilket gör låtarna njutbara i
kombination med bättre kompositioner. Efter hand växer det fram
en skiva här som förtjänar lite uppmärksamhet. Plockar man ut
godbitarna så har man sex låtar av tolv som är najs, vilket är
bra jobbat! De lyssningsvärda låtarna är:
”Come hell or high water”
(en “kick ass”-låt a la Y & T)
“Push & pull” (som en mix av Bon Jovi 1988 och Y & T 1985)
”Does anybody believe” (balladen)
“Looking for a good time” (amerikansk partyrock a la Van Halen
och Bon Jovi)
”Gimme that” (låter väldigt mycket Y & T)
“Brothers in blood” (superskönt riff-intro a la RATT fast mer
melodiös låt i övrigt)
7 / 10
www.myspace.com/keelband
http://keelband.com
Peter Dahlberg
|
