|
Den nionde oktober skulle John Lennon, en av världens mest
legendariska musikartister alla kategorier, ha fyllt 70 år. Som
bekant ändades hans liv istället vid dryga 40, av en
vettvillings kulor. Men musiken lever kvar, och tycks aldrig
sina i popularitet.
För att fira Johns 70-årsdag släpper nu skivbolaget EMI hela
mannens solokatalog på nytt, remastrat, uppfräschat och i flotta
digipacks med tjusiga häften. Jag har fått tag i några av
skivorna, och ämnar skriva om dem alla, men just här och nu
kastar jag mig över den med marginal mest intressanta.
Varför skulle 1980 års svanesång "DOUBLE FANTASY” vara
den mest intressanta?
Jo, eftersom man valt att strippa bort körer, stråkar och
extrainstrument. Det är nästan en nervös känsla som sprider sig
när jag laddar CD-spelaren. Jag var nämligen inte alls förtjust
när man gjorde samma sak med Beatles "Let It Be"-album för ett
antal år sedan, då jag tyckte flera låtar förlorade mycket av
det vi under alla år lärt oss älska hos låtarna.
Så med blodet pirrigt pumpande åker skivan igång och jag företar
mig en låt-för-låt-jämförelse mellan det vi hör här och nu och
den ”Double Fantasy” vi först lärde känna hösten 1980.
"Double Fantasy Stripped Down"
inleds oförhappandes med att John Lennon dedicerar
öppningsspåret till sina 50-talsrockhjältar. "(Just Like)
Starting Over" är väl ett av historiens mest sorglesamma
släpp, då singeln med denna titel inte blev den nystart som
tänkts, utan istället blev det sista John hann med innan de
fruktansvärda skotten utanför Dakotahuset.
Den nya versionen är utan körer, och Lennons röst känns närmare,
torrare, mer påtaglig. Bra eller dåligt? Rätt bra, tror jag,
även om jag älskar den version vi alla vant oss vid.
Yoko Onos ”Kiss Kiss Kiss” har förändrats mindre. Fast
vänta – var är gitarrsolona? Utan dessa frigörs Yokos wailande
långt mer än tidigare, så även det orgasmsimulerande, vilket en
gång gjorde studioteknikerna så generade…
”Cleanup Time”,
så.
Jag saknar stråkarrangemangen efter refrängerna. Eller gör jag?
Utan dessa tycks andra instrument komma mer till sin rätt, och
uppföljaren till Beatles ”Cry Baby Cry” blir en svettig rocker,
snarare än den glassiga 1980-produktion vi vant oss vid. Slutets
utrop av christmas time och party time - de
sakerna känner man inte igen sen förr.
Yokos "Give Me Something" inleds med en tidigare ej hörd
rullande basfigur av trollkarlen Tony Levin (Paul Simon, King
Crimson, ABWH). Vi hör även ett gitarrsolo som inte hörts förr,
så detta måste vara en av de där ökanda, ohörda inspelningarna
med halva Cheap Trick. Alltså solo av Rick Nielsen. Mycket bra!
"I'm Losing You"
är inte överdrivet annorlunda, utom att man hör John be
trumslagaren Andy Newmark räkna in låten. Och så hörs lite
ordbajseri mot slutet, som inte hörts förut, då låten
traditionellt gått rakt över i Yokos "I'm Moving On",
vilken likaledes lämnats tämligen oförändrad.
"Beautiful Boy"
är ännu en bitterljuv sång, sedd i ljuset av vad som komma
skulle. Lennon sjunger om hur han ser fram emot att se lille
sonen Sean (vilken för övrigt tecknat det nya omslaget) växa
upp... Musikaliskt är stycket rätt oförändrat, förutom att
sången är naknare än förr, att godnatthälsningen framgår
tydligare och att cirkusmusiken (?) framåt slutet lämnats kal
och orörd.
"Watching the Wheels"...nä,
nu deppar jag ihop. Trots att det gått snart 30 år sedan den där
hemska decemberdagen, känner jag samma hugg i hjärtat. John
sjunger om vilket skönt liv han lever, långt borta från
showbiz...och hur länge kom det livet att vara? Liksom så mycket
annat här har man lyft bort en smula reverb och gjort sången
torrare. Eller mer genuin, beroende på ur vilken vinkel man
kikar.
Ett mästerstycke till låt, ännu idag.
”Yes I’m Your Angel”
är en toppenlåt från Yoko Onos penna. Ändringar? Njjjaaa…det
jazzsvängiga gitarrkompet hörs väl bättre numera.
Så når vi fram till "Woman", enligt min mening den
vackraste kärlekssången i världshistorien. Men också den låt som
haft minst att vinna på strippen. Visst är den fortfarande
outsägligt vacker och gripande. Givetvis är betyget fortfarande
10 poäng av 10 möjliga. Men "Woman" ska banne mig ha den
där superglassiga, nästan dansbandsaktiga ljudbilden! Eller är
man efter 30 år så indoktrinerad av den traditionella versionen?
Nej, det är man inte. Denna tagning är inte bara avklädd. Den är
amputerad.
Oj - vad är detta? Ett supersnyggt akustiskt intro, ej fjärran
från Steve Howe! Genomkorkat att det orientaliska inledningen
till "Beautiful Boys" aldrig tidigare hörts, då den inte
bara är väldigt vacker, utan dessutom verkligen tillför låten
mycket.
"Dear Yoko",
traditionell rocker.
Knappt märkbara skillnader, förutom ett helt nytt talat stycke
mot slutet. Lennons klassiska Don't sell a cow-svada är
ersatt av en rappakalja om vardagen, familjens teckningsritande
och mycket annat.
Så sköljs vi över av en överrumplande synthmatta som hämtad från
något neoprogressivt minst fem år längre in i 80-talet. Vad vi
hör är "Every Man Has a Woman Who Loves Him", låten som
till denna utgåva ändrats allra mest. Här är det överraskande
nog bas, trummor och gitarr - ja i princip hela kompet - som
plockats bort. Kvar mot en fond av elpiano och synth lever Johns
och Yokos röster, den förres betydligt framskjuten jämfört med
förr, med resultatet duett. I original var detta
huvudsakligen en soloprestation för Yoko. Den progressivt
suggestiva "Every Man Has a Woman Who Loves Him" tronar
plötsligt som en av skivans allra starkaste passager.
På samma sätt har man skruvat upp Lennons bakgrundssång i
avslutande "Hard Times Are Over". Små humoristiska inlägg
från gamle gode John gör denna Ono-komposition än mer till ett
samarbete, och skivan avslutas härigenom bättre nu än någonsin
förr.
Men ändå...de jobbiga tiderna är förbi några veckor
innan...ja, ni vet. Usch.
Så - vilken blir domen? Är strippen ett lyft för "Double
Fantasy" eller borde man behållit kläderna på? Enormt svårt att
säga. Jag är säkert färgad av trettio års lyssnande på denna
favoritskiva, när jag även idag håller originalet för starkare.
Men jag är inte alls lika negativ som jag var till "Let it
Be...Naked". Den här gången har avklädningen i många fall
adderat karaktär snarare än subtraherat densamma.
"Cleanup Time" och "Every Man Has a Woman Who Loves Him" har
rentav blivit bättre.
Betänk också att skivans slut lyfts upp rejält. ”Woman” har å
sin sida tappat en del.
Svårt att välja?
Du slipper! Originalet medföljer sitt naknare syskon som bonus.
Betyg: 9/10
Daniel Reichberg
|
