|
|
”I am a messenger, this is my prophecy. I’m going back to the
Black Country”. Så inleder Glenn Hughes supergruppen
Black Country Communions debutalster och har Glenns gudstro
slagit över fullständigt nu mån tro? Nej så illa är det nog inte
men man kan ju undra ibland. Gruppen, som även består av
keyboardisten Derek Sherinian (Dream Theater), trummisen Jason
Bonham (som ärvt sin plats i Led Zeppelin) och supergitarristen
Joe Bonamassa, verkar i alla fall tro stenhårt på sin musik. Det
är knappast något revolutionerande dom bjuder på men vad spelar
det för roll när det blir bra? Dom står stadigt i sjuttiotalets
mylla och vi hör naturligtvis Deep Purple och Led Zeppelin i
ljudbilden men det mesta från rockens gyllene årtionde med som
band tillexempel The Who och Whitesnake går att skönja.
Det är ingen idé att gå in på djupet på låtarna utan det är bara
att konstatera att det svänger riktigt bra emellanåt, precis vad
man kan förvänta sig av dessa fyra supermusiker. Jason har
uppenbarligen ärvt en del av pappa John och levererar ett
taktfast trumspel, Joe Bonamassa är supergitarristen som visar
upp den ena hissnande fingerövningen efter den andra och Glenn
Hughes kallas ju inte ”The Voice of Rock” för inte. Enda
personen jag kan klaga lite på är Derek Sherinian som inte alls
visar upp den kvalité han vanligtvis besitter. Visst spelar han
bra men han kan så mycket mer. Men han är nog även den som lider
mest av producenten Kevin Shirleys kompakta ljudbild. Hela
skivan lider faktiskt lite av detta. Keyboarden, sällan orgeln
dock, basen och gitarren dränker varandra emellanåt. Det enda
som sticker ut konstant är Glenn och Joes respektive
sånginsatser. Med fyra sådana här musiker så måste alla
instrument få chansen att ta plats i ljudbilden. Nu får dom inte
det till hundra procent och jag tycker det tar udden av
upplevelsen lite. Hade denna debut haft en liknande ljudbild som
tillexempel Chickenfoots debut så hade slutresultatet
förmodligen blivit mycket bättre.
Nu låter det kanske som att soundet gör det outhärdligt men så
illa är inte. Det hade kunnat vara mycket bättre dock. Det som
definitivt gör att skivan inte når de höjder jag hade hoppats på
är låtmaterialet. Visst finns här både fint sväng och två-tre
spår som sträcker ut en hand och greppar tag i mig men annars
känns det inte så speciellt som laguppställningen lovar på
pappret. Jag hade gärna sett att Joe och Glenn delad ännu mer på
sången, att Jason brast ut i samma tokerier som pappa kunde göra
ibland samt att Joe och Derek hade försökt sig på lite grand att
ha samma samspel som tillexempel Ritchie Blackmore och Jon Lord
hade i Deep Purple. Ja, jag hade liksom förväntat mig så mycket
mer än det jag fick och det är förmodligen mitt eget fel som
omedvetet hade för höga förväntningar på skivan. Men oavsett så
är ”Black Country Communion” en mer än godkänd debut från ett
gäng supermusiker och med tiden kanske musiken växer, vem vet?
Att det är värt att kolla upp skivan råder det dock inga tvivel
om.
www.myspace.com/bccommunion
http://bccommunion.com
Betyg: 7/10
Ulf Classon
|
|
