|
Från Oslos mörkaste källarlokaler hoppar de ensamma kamelerna
fram med sitt andra album och det tredje är tydligen redan under
konstruktion. Det är produktivt så det förslår och detta är mitt
första möte med Lonely Kamel som de heter. Jag gillar det jag
hör och med oerhört ”groovy” musik får dom det att svänga rejält
om sin retrorock.
Sjuttiotalets bluesbaserade hårdrock är det uppenbarligen som
ligger dessa grabbar varmast om hjärtat och tankarna förs till
akter som Blue Cheer och våra egna pojkar i Gravyard. Det är
dock inte så enkelt att beskriva bandets musik för även om det
är svängigt så är det emellanåt tungt som satan vilket för
tankarna till doom-genren. Men det stannar inte där utan bandet
slänger sig även med mer psykedeliska tongångar och emellanåt
blir det till och med rent ut sagt spacerockigt! En salig
blandning genres kan tyckas men bandet lyckas verkligen hålla
hela kakan samman. Jag skulle dock vilja efterlysa ett mer
tempovarierat material till nästa gång. Tungt gung i alla ära
men något snabbare spår till hade varit att föredra och de
flummiga utdragna delarna kan bli lite väl långa så jag hade
gärna velat korta ner dom lite. Men oavsett så är ”Blues for the
Dead” ett ytterst trevligt album för alla oss om fallit för den
våg av retrorockband som sköljer över oss just nu.
Sen vet jag inte men eventuellt hade betyget kunnat bli ännu
bättre. Det går nämligen inte att höra om ljudet är bra
producerat och det går knappt att höra nyanserna i musiken.
Detta är helt och hållet skivbolagets fel som låter oss
recensenter ta del av ljudfiler med ruskigt dålig kvalité. Jag
kräver inte att det skall vara absolut bästa möjliga kvalité
(även om det hade varit uppskattat) på ljudfilerna man får men
när det är så låg/dålig kvalité så att det låter som om någon
står och diskar i bakgrunden i studion så kan man inte göra en
rättvis bedömning av slutprodukten. Tyvärr finns det egentligen
bara en förlorare i detta fall och det är artisten.
www.myspace.com/lonelykamel
Betyg: 7/10
Ulf Classon
|
