|
Från Enköping kommer gänget Mother Misery och skall enligt
pressutskicket spela supersonic rock, vad det nu innebär? Deras
nya platta ”Standing Alone” låter i alla som om man tagit
Drowning Pool och kört dom genom ett Audioslave-filter och sen
adderat lite Foo Fighters. Det låter ju oerhört trevligt va? Det
är det inte. Mother Misery är utan tvekan ett väldigt kompetent
gäng och deras moderna radiorock bör slå igenom när som helst
men i mitt tycke så blir det alldeles för slätstruket i längden.
En av anledningarna till det är att jag saknar en egen identitet
i musiken. Dom har varken Audioslaves karisma eller Foo Fighters
melodikänsla även om sångaren John Hermansen helt klart närmar
sig Chris Cornells röstläge emellanåt och att bandet lyckas
kränga fram en och annan småtrevlig melodi. Ett annat problem är
att ingen låt tycks hoppas fram och visa på någon form av
hitpotential. Alla spår låter bra men ingen melodi eller refräng
sätter sig och ger upphov till ett behov av att lyssna på skivan
en gång till. Det finns dock ett undantag och det är den
akustiska avslutningen ”State of Grace” som på ett fantastiskt
sätt plockar fram bandets uppenbara Audioslave-influenser.
Jag tror som sagt att Mother Misery kan få en rejäl framgång om
den moderna rockradion får fatt i ett exemplar av nya albumet
men för min del fann jag inte mycket av intresse på ”Standing
Alone”.
www.myspace.com/mothermisery
Betyg: 5/10
Ulf Classon
|
