|
Detta israeliska band,
som verkar inom en genre som väl får
betecknas som Progressive Metal,
har varit i elden ett tag (sen 1991) och nu släpper man sin
fjärde full-längdare. Bandet är rätt så speciellt i så motto att
det verkar mitt inne i
kärnan av
Israel
men ändå propagerar
ett anti-krigsbudskap och för fred och försoning mellan judar
och araber. Det har också gett bandet en unik position med stora
skaror fans både bland judar och araber.
Man har till och med börjat beskriva deras musik som
”Jewish Muslim Metal”.
Det berättas också att vid deras konserter så tar deras fans
stora risker just med tanke på de säkerhetsarrangemang som
tyvärr omgärdar alla dylika evenemang
i den här regionen.
Nåväl, det låter ju intressant nog men det är inte det enda
intressanta med
den nya plattan. Vi
Progrock-nördar noterar med stort intresse att producent för den
nya plattan är ingen mindre än Steven Wilson, hjärnan bakom det
fenomenala Porcupine Tree.
I en intervju för ett tag sedan förklarade Steven
sin kärlek till denna krigshärjade plats på jorden som
enligt honom
trots sitt
dåliga
rykte (upphaussat av västliga medier) uppvisar en harmoni och
ett djup som tilltalat Steven mycket.
Han återvänder ofta hit och ett annat resultat av detta har ju
varit hans otroligt fascinerande samarbete med den israeliske
musikern Aviv Geffen i bandet Blackfield.
De två har
där skapat
ett par otroligt fina plattor tillsammans.
Tillbaka till Orphaned Land:
Den nya plattan är något av ett mastodontverk med 15 spår
uppdelade i tre delar
med en totaltid på
drygt 78 minuter.
Plattan beskrivs som en koncept-platta med en historia men det
framgår inte på något enkelt sätt direkt ur sångtexterna vad det
egentligen handlar om.
Men helt klart är att ämnet är den eviga kampen mellan Gott och
Ont och att det
naturligtvis
är fredens
och försoningens
budskap som förs fram.
Det som gör plattan spännande för en västerlänning är att det
verkligen hörs att detta är Progressiv Metal från Israel och
arabvärlden.
Det är fullt med (för oss) exotiska instrument som saz, santur,
arabiska flöjter samt ett otal orientaliska stråk- och
rytminstrument.
Dessutom medverkar Arabic Orchestra of Nazareth på flera spår på
plattan. Allt detta är alltså blandat med mer traditionella
metal-element som dubbeltrampande trummor, skrikande
gitarrer och growls. Tidvis otroligt häftigt och fascinerande,
måste jag säga.
Och mitt i allt detta ligger i bakgrunden fullt av de i
Progrock-världen så berömda Mellotron-sounden.
Bakom alla keyboards sitter Steven Wilson själv och jag måste
säga att han gör ett otroligt bra jobb (återigen), inte bara som
producent utan även som påläggare av alla dessa Mellotron-sound.
Vad jag har skrivit hittills pekar väl bara på en sak: Ett
mycket högt betyg. Men, faktum är att det nog krävs lite mer för
detta. För det första tog det en väldigt lång tid för mig att så
att säga tränga in i verket på allvar.
Det är alltså verkligen inte någon lättillgänglig musik utan
kräver tid och tålamod. Sen har jag också mina invändningar mot
låtval och disposition. Det går upp och ned, alltifrån verk
gränsande till
mästerverk till verkligt triviala låtar som bokstavligen trampar
vatten. Därför kan jag tycka att plattan är onödigt lång. Det
känns som om det finns en lång historia att berätta men att man
inte lyckats få in denna historia på ett 100 % lyckat sätt
musikaliskt.
Men sen
måste jag säga att
låtordningen på
min promoplatta inte riktigt stämmer överens med ordningen på
låtarna enligt den medföljande informationen.
Därmed
tror jag
tyvärr
att lite av
den röda tråden förstördes. Exempelvis hamnade slutlåten (enligt
promoinformationen) som låt nummer 10 istället för låt nummer 15
och det var
tyvärr
inte det enda misstaget
här. Det här kan ha givit en onödigt negativ bias i min
recension och jag beklagar det.
Men trots detta så kan jag verkligen rekommendera den
musikintresserade att titta närmare på det här verket.
För den som vill ha lite mer variation i Metal-dieten så finns
här massor att hämta.
Inte helt oväntat finns väldigt mycket likheter med tidigare
Wilson-producerade band som framförallt Opeth. Exempelvis
den 7 och en halv minuter långa
låt nummer 4
”The Path Part 1
– Treading though darkness (om nu låtbeskrivningen är korrekt)
blev snabbt en
klar
favorit hos mig. Om det inte var för de orientaliskt kryddade
produktionen så kunde jag tagit gift på att det verkligen var en
ny låt av Opeth. Sångaren Kobi Fahri sjunger verkligen
skrämmande likt Mikael Åkerfelt. Och på denna låt har Steven
Wilson lagt in gudomligt fint Mellotron-komp till det annars
rätt hårda
soundet. Andra liknande låtar är låt 2
”From Broken Vessels” och låt
12
”Vayehi Or”. Den sistnämnda låten börjar med välbekant
nästan övertydligt
vinylknaster och övergår sedan i en harmonifylld Mellotrontyngd
ballad med mycket fin sång. Här är också de avslutande
gitarr-sekvenserna otroligt sköna. Bland de
bättre tyngre alstren kan nämnas inledningslåten
”Sapari” och
den growl-tunga
nästan 8 minuter långa
”The Path Part 2
– The Pilgrimage to or Shalem”.
Sen måste jag också nämna den otroligt fina
”New Jerusalem” där verkligen man lyckats få en fin mix mellan
de orientaliska instrumenten
och de mer typiska hårdrockselementen. Här sjunger också Kobi
Fahri väldigt fint tillsammans med den kvinnliga sångerskan
Shlomit Levi.
Här måste jag återigen be om ursäkt ifall låtnamnen faktiskt
inte är korrekta eftersom jag alltså inte kan få det skrivna
materialet att stämma perfekt med det som verkligen fanns på
promo-skivan.
Men trots allt detta strul
– detta
är verkligen en intressant release för den som vill ha lite mer
ambitiös hårdrock av Metal-typ att lyssna på och som dessutom
gillar orientaliska tongångar.
www.myspace.com/orphanedmyspace
www.orphaned-land.com
Betyg: 7 av 10.
Karl-Göran Karlsson |
