|
|
Ibland undrar jag om vissa projekt/band får mer beröm än andra
bara för att laguppställningen råkar bestå av hyfsat namnkunniga
musiker. Amerikanska Charred Walls of the Damned självbetitlade
debut får nämligen den ena positive recensionen efter den andre
och jag kan inte förstå varför. Jag kan knappast påstå att det
är dåligt men överlag känns detta som ett rätt så mediokert
släpp av ett gäng musiker med goda meriter. Bandet är i grund
och botten trummisen Richard Christys skötebarn. Christy som
efter avhoppet från Iced Earth har ägnat sig åt att leka clown
hos den kontroversielle radioprataren Howard Stern låter sina
trummor ljuda på detta album med en överdriven frenesi. Det går
fort, emellanåt för fort, och soundet på baskaggarna drar mer åt
det maskinella än det organiska. Till detta dubbeltrampinferno
har han plockat in sin polare Jason Suecof (han har producerat
bland annat Trivium, Chimaira och God Forbid) som inte bara
producerar verket utan också spelar gitarr. Suecof levererar ett
stabilt riffande, ibland på gränsen till thrashigt, men skenar
iväg i rena rama Yngwie Malmsteen-orgierna emellanåt. Att
ackompanjera detta på bas hittar vi ingen mindre än Sadus
skapare Steve DiGiorgio (även förflutet i bland annat Death,
Testament och Iced Earth) vars basspel är plattans behållning de
gånger man hör den. Killen vet hur man ger annars trist musik
liv genom snygga melodier. Melodier är annars något som vår
sångare börjar få ont om. Eller är det så att jag helt enkelt
inte hör dom då jag inte är speciellt förtjust i vokalisten? På
sång hittar vi nämligen Tim Owens. Mannen som ingen vet vem han
är om man tar bort smeknamnet "Ripper". Jag har alltid haft
svårt att se storheten med hans röst. Han är ju bara en kopia.
Han lyckades dock vinna lite gillande från min sida förra året
med sin solodebut ”Play My Game” men här på ”Charred Walls of
the Damned” ägnar han sig åt den kastratsång jag inte kan med i
hans register. Han tillför varken dynamik eller dramatik när han
tar i så han skiter ner sig. De gånger han rör sig i de lägre
registren så funkar det utmärkt men de tillfällena är för få
denna gång.
När man sen lyssnar på allihop tillsammans så blir detta en rätt
så ordinär heavy/power metal-kaka av amerikanskt snitt där
varken melodier eller refränger sticker ut. De partierna som
drar mer åt thrash-hållet funkar och när dom lägger till med
lite episkt King Diamond-riffande och Owens närmare sig den
samme i sångarrangemanget som i “From the Abyss” så funkar det
också helt okay. Men då det drar för mycket åt Yngwie Malmsteen
som i “Ghost Town” eller när Owens soloplatta gör sig påmind i
“Creating Our Machine” så funkar det inte alls tycker jag.
Charred Walls of the Damned debut är absolute inte dålig då
musikerna vet vad dom pysslar med men det identitetslösa soundet
och de småtrista låtarna gör detta till, som sagt, ett rätt så
mediokert släpp.
www.myspace.com/charredwallsofthedamned
Betyg: 4/10
Ulf Classon |
|
