|
Så har vi då ett nytt ungt band som strävar i den svenska
progscenens kvalserie . KOI. Bandet har, som alla uppåtsträvande
rookies, givetvis snygg hemsida, samt laddat kraftfullt på såväl
MySpace och YouTube som Facebook. Här kan vi få lite
bakgrundsfakta, influenser och gott om ljudklipp. Dessutom finns
de på Spotify. Bra jobbat så långt!
Det hela började som ett metalband något år in på det nya
millenniet, men enligt KOI:s självbiografi ville de bryta
genregränser och skapa något nytt. Jag förmodar att influenserna
från Messhuggah, Opeth och Radiohead till Kent och Gazpacho
visar på utvecklingslinjen.
KOI består av Markus Mönttinen på trummor, Eemu Ranta på gitarr,
Patrik Andersson gitarr och sång, Roberd Palm på keys &Piano
samt Joni Kaartinen på bas. Samtliga sena åttitalister med
framtiden för sig.
Jag laddade ner bandets debutalbum ” In Tomorrow Hid Yesterday”
strax efter nyår och har dröjt med recensionen, mycket därför
att jag ville ge musiken tid och upprepade lyssningar innan jag
gav ett omdöme. Men faktiskt också för att jag har haft svårt
att riktigt uppskatta det jag hör. Vi börjar med ”The rabbit” –
emorock med mullrig och dov ljudbild och en långt tillbakamixad
sång. Vissa snygga melodiska passager, men i stort ganska
intetsägande. En krispig gitarr inleder så ”Woodnote”, men
strax kommer ”the wall of sound” in med det dova och enahanda
igen och jag känner en distans till musiken växa. Ett skirare
parti mitt i låten ger kontakt, men snart tuggar det på som
förut. I tredjespåret ”Terminal souls” låter KOI gitarrer,
keyboard och dämpad sång härska i fem minuter och plötsligt
känner jag att det är människor som vill förmedla mig något –
fram till det att det tunga artilleriet ska göra det hela
pampigt och kraftfullt. Effekten blir det motsatta.
Bättre än så blir det inte. Jag vill så gärna plocka de
musikaliska godbitarna ur KOI:s debutalbum och lyfta fram dem,
men den mullriga, överbelastade och dova ljudbilden, de
upprepade riffen och den tillbakamixade sången väcker, hos mig,
varken intresse eller engagemang. Långt bak i hörlurarna håller
några ambitiösa och duktiga grabbar från Västsverige igång och
vill så mycket, men uttrycket blir tomt och platt. Med en annan
ljudbild och större tillit till varje enskilt instrument kan det
bli intressantare. Jag önska verkligen KOI bättre lycka nästa
gång.
www.myspace.com/koichannel
http://koiband.net
Betyg 4/10
Hans-Åke Höber
|
