|
I början av 2007 träffades två brasilianska killar, sångaren Gui
Oliver och gitarristen Ferpa Lacerda. De var då trötta på att
spela i diverse coverband och ville komma vidare i sina
musikkarriärer. Under demoinspelningarna kom de i kontakt med
jazztrummisen Edu Sallem och gruppen var komplett. För att
förstärka ljudbilden så har de en bassist samt en gitarrist till
men deras namn står lite längre ner så det verkar som att de
inte är fasta medlemmar i bandet. Vem som spelar piano och
keyboards framgår inte riktigt.
Hur som helst så spelar killarna melodiös amerikansk hårdrock.
Under en spelning i Brasilien fick de chansen att öppna för bl a
Jimi Jamison (f.d. Survivor) som sa att de påminde om alla bra
band som fanns då på 80-talet. Kanske var det han som hjälpte
till så att Auras kom i kontakt med Frontiers records och blev
det första signade bandet från Sydamerika. Ytterligare hjälp har
de fått från amerikanen Dennis Ward som mastrat och mixat
skivan. Han har tidigare jobbat med grupper som Place Vendome,
Sunstorm och Pink Cream 69.
Man behöver bara sätta på skivan och höra de första tjugo
sekunderna så är tonen för plattan given. Bandet tycks
framförallt ha två husgudar och de heter Journey och Triumph.
Soundet är nostalgiskt och för en tillbaka till början av
80-talet. Om inte jobbet som sångare i Journey gått till en viss
kille från Filippinerna så skulle Gui kunnat aspirera på
tjänsten. Han är ingen kopia av Steve Perry men tillräckligt lik
för att man ska haja till.
Musiken i sig är välspelad och framförd med hjärta och värme.
Ward har gjort ett bra jobb med mixningen och gett alla
instrument lika stort utrymme. Kul också att de fått med en låt
som ”That´s the way love goes” som med sitt calypsoinspirerade
arrangemang avviker från de övriga. Annars så känns inledande
trion ”Beauty of dreams”, ”Forgive and forget”, ”Never give up”
och ”Forever in your eyes” som skivans största hits. Det som
kanske saknas lite är en riktig mördarballad. De har gjort ett
tappert försök med ”In my arms” som i och för sig inte är dålig
men som inte riktigt når ända fram.
Till syvende och sist har vi här ändå en stark debut som lovar
gott inför framtiden. Kanske vågar de sig på att tillföra
musiken något eget till nästa skiva och även få till den där
balladen som ger rysningar ända ut i flimmerhåren.
www.myspace.com/auraaor
6,5 / 10
Peter Dahlberg
|
