|
|
De bästa artisterna kan gunga en rocklåt så att det känns som
att tiden står stilla samtidigt som världen håller på att
kantra. Jag menar den där hisnande magkänslan du får vid
extrempunkterna i din favoritåkattraktion på ett nöjesfält.
Extreme är en av de grupperna. Samtidigt kan de också framstå
som pretentiösa tungsinta idealister; som ett slags progressiva
protestsångare vid underhållningens motpol. Det är dessa
motsatsförhållanden som gör att jag älskar Extreme.
Titeln bådar gott. Take us alive är det ärtigaste numret
på senaste skivan, Saudades de Rock, och Extreme inleder showen
i den andan. Det är ett härligt tryck och ljudupptagningen
naturligt levande. Det funkiga kompet firar triumfer och
frontduon, Nuno Bettencourt och Gary Cherone, speglar Led
Zeppelin, Beatles och Queen på sitt oefterhärmliga sätt.
Låtvalen är hyggliga men tyvärr inte mer. Framförallt saknar jag
bidrag från Waiting for the Punchline (1995) och Saudades de
Rock (2008). Låtar som Warheads, Cynical och
Run hade både varit roligare och mer liveanpassade än något
av de åtskilliga mellantempospår de väljer att framföra. Klokt
nog kokar de ihop ett potpurri av några av den bagatellartade
debutens låtar, men de stjäl likväl utrymme för covern på Van
Halens Mean Street, som de också spelade under denna
konsert.
Som presentation av Extremes mångsidighet är Take Us Alive
mycket lämplig. Bandets snygga stämsång, deras dramatiska sida,
den hejdlösa spelglädjen, kontrasterna mellan akustiskt och
elektriskt, det makalösa musicerandet, allt ger sig tillkänna.
Dessutom har de ett par hits och ytterligare några klassiker som
här framförs på bästa tänkbara sätt. Den här utgåvans brister
kan möjligen lindras av de visuella intrycken på dvd:n med samma
namn, men jag hade likväl hoppats på ett lite mer spännande
låtmaterial.
www.myspace.com/extreme
www.extreme-band.com
Betyg: 7/10
Jukka Paananen
|
|
