|
|
Årtiondet är 1950-talet, platsen är amerikanska södern och på en
liten rökig bluesklubbsscen står en man med sitt band och spelar
upp den jordnära rotbluesstänkaren ”Rock’N’Roll Ride”. Så känns
det i alla fall när det just nämnda öppningsspåret på albumet
”Track Record” rullar fram ur stereons högtalare. Det är bara
det att året är 2010, platsen för inspelningen är Köpenhamn och
artisten som står i förgrunden heter Thorbjørn Risagers. Detta,
hans femte album ihop med sin orkester, inger nämligen känslan
av att befinna sig i de förenta staterna. Dom rör sig ledig över
hela den amerikanska kontinentens bluesscen från söderns
deltablues och uppåt via rhythm’n’blues, soulblues och längst
upp faktiskt lite motown från Detroit. Bluesen är oftast
draperad i ett svängigt soulskimmer med en härlig blåssektion
som fond och musiken tar nästan alltid oerhört medryckande
proportioner. Så är det genomgående på hela albumet som förutom
det sköna inledningsspåret även innehåller höjdpunkter som
covern på Big Joe Williams pärla “Baby Please Don't Go” som här
görs på ett högst eget och spännande vis. Fortsätter vi sen
hittar vi ytterligare en tung och jordnära bluesstänkare i
”Let's Go Down”, oerhört souliga ”7 Steps to Heaven” och ”Stand
Beside Me”, ettriga ”Eyes That Turned Away” och elegant jazziga
”I'll Be Moving On”. Men även om musiken är det bästa med
plattan så är det definitivt Risagers röst som ger musiken dess
särprägel. Han har en kraftfull, myndig och själsfull stämma som
både kan vara taggtrådsinlindad och sammetsinbäddad. Han har en
oerhört personlig touch och precis som musiken så låter rösten
som tagen från den nordamerikanska världsdelen.
I albumet ”Track Record” har vi fått en utmanare till årets
bästa platta där ordet ”blues” ingår i genrebeteckningen. För
även om en del spår tas ett varv för långt med risk för att bli
tjatiga och avsaknaden av den där riktiga dunderlåten så har jag
svårt att klaga på ett så här välljudande album.
www.myspace.com/thorbjornrisager
Betyg: 8/10
Ulf Classon
|
|
