|
CD1: Slip of the tongue; Slide it in; Judgement day; Slow an’
easy; Kitten’s got claws; Adagio for Strato/Flying Dutchman
boogie (Adrian Vandenberg solo); Is this love; Cheap an’ nasty;
Crying in the rain (featuring Tommy Aldridge solo).
CD2: Fool for your loving; For the love of God/The audience is
listening (Steve Vai solo); Here I go again; Bad boys; Ain´t no
love in the heart of the city; Still of the night.
När Whitesnake intog Castle Doningtons scen under Monsters of
Rock-festivalen 1990 var det en helt annan typ av best än den
som utgör en viktig del av hårdrockshistorien. Uppbackad av
gitarristerna Steve Vai och Adrian Vandenberg samt rytmsektionen
med trummisen Tommy Aldridge och Rudy Sarzo på bas, gör David
Coverdale sitt bästa för att förvandla Whitesnake till det
intensivaste av hair metal-band. Trots musikernas oomtvistade
renommé är denna sättning den till dags dato minst lämpade att
framföra Whitesnakes svängiga, själfulla och melodiösa hårdrock.
På studioskivan Slip of the tongue lyckades de delvis,
men live går de på som uppmärksamhetssökande tonåringar. Det
krävs till exempel en ballad för att chefsreptil Coverdale
överhuvudtaget skall sjunga.
Riktigt allt är dock inte sönderspelat. Adrian Vandenberg bidrar
till att klassikerna från bandets tidiga era, ”Fool for your
loving” och ”Ain´t no love in the heart of the city”, framförs
på ett respektfullt vis och den fantastiska “Still of the night”
är en alltid lika magnifik avslutning. Men att Coverdale hade
slagit knut på sitt Whitesnake framgår med all önskvärd
tydlighet. Det krävdes ett samarbete med Jimmy Page och några
års kontemplation för att sångikonen och mästerestradören David
Coverdale skulle vara redo att återupprätta bandets anseende.
www.myspace.com/whitesnake
http://whitesnake.com
Betyg: 4/10
Jukka Paananen
|
