|
Redan 1998 startade de båda Holländarna Roland van der Horst och
Joost Hagemeijer det band som så småningom skulle utmynna i det
progressiva bandet Mangrove. Dessa båda musiker hade länge närt
en stark önskan att skriva spännande och experimentell musik,
och samtidigt få framföra densamma på scen. Efter första plattan
”Massive hollowness”- 01 kompletterades bandet med bassisten
Pieter Drost och keyboardisten Chris Jonker. Åren som följde gav
bandet ut plattorna: ”Touch wood” -04, ”Facing the sunset” -05,
”Coming back to live” -06. Häromåret kom så ”Beyond reality”
-09, och det var i samband med denna plattas turnéavslutning som
bandets första dvd ”Live beyond reality” spelades in.
Mangrove har genom åren tagit för vana att ofta spela in eller
filma sina gig, och först var det inte meningen att det som i
slutändan blev ”Live beyond reality” skulle släppas
överhuvudtaget, utan bara var ytterligare en konsert som bandet
hade spelat in. Slutresultatet blev trots de ganska så primitiva
förutsättningarna så lyckat att man valde att arbeta vidare på
materialet, vilket till slut resulterade i nämnda utgåva.
Hade inte hört Mangrove överhuvudtaget innan denna dvd ramlade
ner i brevlådan, så första titten gjordes helt
förutsättningslöst. Dvd:n spelades in på ”The Gigant” i
Apeldoorn (NL) vilket verkar vara ett ganska så litet ställe som
ger en skön närvaro mellan band och publik. Man har en ganska så
sparsmakad scendekor där ljus och effekter känns ganska så
lowbudget, men som ändå funkar helt ok. Man har valt att dela
upp setet i två delar där den första delen, ”The black show”
består av ett axplock av låtar från de tidigare alstren, där
framförallt konceptplattan ”Facing the sunset” är mest
representerad. Andra halvan ”The white show” består av senaste
studioutgåvan ”Beyond reality” framförd i sin helhet och i
kronologisk ordning.
Hur låter då Mangrove kan man undra? Var då detta någon
intressant ny bekantskap värd att utforska vidare? Är efter ett
par tittar / genomlyssningar ganska så kluven till bandets
insatser på denna dvd. Rent musikaliskt lirar Mangrove en ganska
så skön och välspelad, men tämligen ordinär neoprog i samma anda
som många av de brittiska banden Arena, Pendragon, IQ etc. Det
som skiljer Mangrove ifrån nämnda band är en hel del brister i
låtmaterialet, där man i till exempel ”I fear the day”
och ”Zone III” krånglar till det för sig med alldeles för
många konstiga och udda harmonier vilket bara känns mycket
märkligt och onödigt invecklat. Roland van der Horst har en lite
”tam” och vek stämma som passar in bra i de lugnare partierna,
men som känns lite väl uddlös i de massivare partierna. Detta i
kombination med hans ibland ganska så knackiga engelska uttal
gör att det totala intrycket av de vokala insatserna knappt bara
blir godkänt.
Roland van der Horst gitarrspel är däremot flera divisioner
bättre än vad hans sångförmågor är, då han har en grymt härlig
känsla och frasering i sitt spel. Det känns som om John Mitchell
(Arena, It Bites, Kino etc) och inte minst David Gilmour är
några av de största inspirationskällorna. Kompgitarrliret är väl
avvägt och känns omväxlande och intressant, och sologitarrspelet
är stundtals riktigt bra med en skön känsla och attityd.
En annan mycket skicklig musiker är keyboardisten Chris Jonker
som leker fram ljuva toner bakom sina många instrument. Soundet
i flera av spåren doftar härligt av 70-talets analoga syntar och
mellotroner, samtidigt som han tekniskt helt klart kan mäta sig
med många av 2000-talets klaviaturgiganter. Ett bevis på detta
märks inte minst i den instrumentala låten ”There must be
another way” där samspelet med Roland van der Horst är
mycket inspirerat.
Rytmsektionen med bassisten Pieter Drost och trummis Joost
Hagemeijer känns helt ok, men blir ibland lite ”otight” vilket
drar ner helhetsintrycket något.
Andra halvan ”The white show” med det nyaste materialet känns
mest genomarbetat och mest representativt för bandet och är i
kombination med de många och ganska så långa instrumentala
partierna det som ger mest mersmak på denna dvd. Något som
däremot drar ner slutbetyget är den totala avsaknad av
kommunikation med publiken mellan låtarna, som av okänd
anledning har tonats ner eller klippts bort. Det finns heller
inget extramaterial eller dokumentärt material vilket känns
ganska så snålt på en produktion av denna kaliber.
Hur var det då med slutintrycket? Visst är Mangrove skickliga
som musiker, men det känns som om låtmaterialet är något för
klent totalt sett. Däremot känns det som om jag borde följa upp
bandet på nästa platta för att se om man fortsätter att
utvecklas åt rätt håll, med ett jämnare och mer intressant
låtmaterial.
www.mangrovemusic.nl
www.myspace.com/mangrovemusic
www.youtube.com/mangrovemusic
5,5/10
Staffan Vässmar
|
