|
Att påstå att jag har fallit pladask för retrorockvågen är en
klar underdrift – jag fullkomligt älskar den! – och när man får
ta del av ett band som Thalamus och deras album ”Subterfuge” ja
då är det lätt att förstå varför. Dessa Borlängegrabbar har här
på sitt andra album hittat en finfin balans mellan Black Sabbath,
Deep Purple och Uriah Heep som tillsammans med funk, blues,
massiva hammondmattor och en rejäl dos personlighet skapar
bandets sound. Inledande introt och efterföljande ”Bring Down
Mary” hänger ihop snyggt och inbjuder först till lite jazzig och
psykedelisk mystik för att sen gå över till härligt tungt
riffande. Tyngden fortsätter sen in i ”When Goblins Cheer” som
helt klart tillhör en av skivans höjdpunkter. Här är det nästan
en hypnotisk Black Sabbath-doomig tyngd som gäller men med en
rätt så melodiös refräng vilket ger låten en egen identitet. Så
här långt är det långsamt riffande som gäller vilket gör att
efterföljande ”Blind” kommer i rätt läge och retar smaklökarna.
I detta mellantempostycke förvandlas bandet till en korsning
mellan Deep Purple och sjuttiotalets Uriah Heep men med sångare
Kjell Bergendahls (Renaissance of Fools) bluesiga sång så blir
det ändå Thalamus i sista ändan.
Men nu börjar det krypa i kroppen på mig. Nog för att jag
verkligen uppskattar det jag hör men det borde väl komma någon
upptempostänkare snart eller? Bandet verkar förstå vad jag
eftersöker och levererar direkt den Spiritual Beggars-osande
”Still Dancing on My Grave” som är en härlig stänkare med ett
snyggt doomparti i mitten. Både “I Hope You Understand” och
”Here Today, Gone Tomorrow” som kommer därefter bjuder inte på
några massiva glädjeskutt men är ändå båda solida och tungt
svängande spår som inte gör bort sig. Det tänder dock till lite
extra igen då ”Shot to Hell” drar igång med ett nästan funkigt
bluesriff som får det att svänga hejdlöst. Detta är helt klart
ytterligare en av höjdpunkterna på albumet och dit får man även
räkna efterföljande ”She Sells Desolation”. Än en gång ökar
bandet nämligen farten och än en gång är det ett svängigt riff
som sätter tonen men det är lite okonventionellt trumspel som
gör att låten får sin identitet. Albumet avslutas sedan snyggt
med mellantempogung i smått psykedeliska ”Love is Shining on the
Dead Man” och härligt småfunkiga, nästan kantiga, ”Through the
Fields”. Två spår som bärs upp av sinnrikt riffande och starka
refränger.
Albumet “Subterfuge” är en riktigt härlig liten pärla i
retrorockdjungeln och bör tilltala den som uppskattar tungt
svängande sjuttiotalsrock. Men det är varken det snygga
gitarrspelet, den härligt varierande sången eller de uppenbara
passningarna till sjuttiotalet som gör att jag utnämner
“Subterfuge” till en kandidat till årsbästalistan. Naturligtvis
måste alla de ingredienser finnas med för att anrättningen skall
bli så här välljudande men hade det inte varit för det
mästerliga hammondspelet så hade nog inte detta blivit till vad
det i slutändan är. Om man skall jämföra med något så för mina
tankar främst till Ken Hensleys sjuttiotal. Men det viktigaste
tror jag ändå är att den jordnära ljudbilden har mixats på ett
strålande sätt så att samtliga komponenter får ta lika stor
plats men att just hammondorgeln trots allt fått ligga lite mer
i fokus. Det plus välarrangerade musik som får ta tid på sig att
upptäcka sin egen identitet gör detta album till årets kanske
bästa skiva.
www.myspace.com/thalamusband
Betyg: 8.5/10
Ulf Classon
|
