|
Den gamle Genesis-gitarristen Steve Hackett fortsätter
oförtröttligt att spela in den ena skivan efter den andra (han
är nu uppe i minst 15 plattor sen han lämnade Genesis). Bara ett
år efter den förra plattan ”Out of the tunnels mouth” (som jag
bara gav precis godkänt här på Artrock.se) kommer nu
uppföljaren. Genom åren har jag lärt mig att Steve inte är den
som enbart levererar toppnummer på sina plattor så det brukar i
allmänhet bli rätt blandad kompott. Hans experimentlusta är inte
alltid av det lyckade slaget. Men en sak är helt klar – på varje
platta har det funnits gnistrande guldkorn i form av otroligt
vackra melodier och arrangemang, oftast levererade med
undersköna klanger på akustisk gitarr och till ackompanjemang av
flöjt och/eller rejäla klalviaturljudmattor. Därför kan man inte
ignorera hans skivor. Men vad har hänt här? Plötsligt levererar
Steve inte enbart guldkorn – den här plattan är rent av en rejäl
guldtacka!
Skivan är genomsyrad av alltigenom underbara låtar med
komponenter i form av känsliga akustiska gitarrpartier (”Wanderlust”,
”A place called freedom”, ”Summer’s breath”, ”Turn this island
earth”), sköna ballader (”Til we have eyes”, ”Between the sunset
and the coconut palms”, ”Looking for fantasy”), fina sugande
elgitarrsolon (”The Phoenix flown”, ”Prairie Angel”, ”A place
called freedom”, ”Waking to life”), medryckande melodier (”A
place called freedom”,), orientaliskt-indiskt-egyptiskt
inspirerade läckerbitar (”Waking to life”, ”Two faces of Cairo”
– otroligt märkligt spel på något som låter som järnspett!) samt
komplicerade mer symfoniska kompositioner (”Turn this island
earth”). Som lyssnare bjuds man på en sådan variation att man
inte har tid att tröttna – hela tiden kommer det nya vinklar och
harmonier. Låtarna övergår snyggt och gradvis i varandra och man
kan helt enkelt inte sluta lyssna.
Jag måste understryka att på denna platta tar Steve flera kliv
framåt när det gäller en av hans tidigare svagheter – sången!
Har aldrig hört honom sjunga så här bra förut. Exempelvis – den
nästan lite Country-and-Western klingande ”A place called
freedom” sjunger Steve väldigt inspirerande och med en dynamik
som jag aldrig har hört förut (jag hoppas verkligen att jag hör
rätt, d v s att det verkligen är Steve som sjunger vilket inte
framgår till 100 % av bakgrundsmaterialet). Men den här låten är
väldigt medryckande och kanske plattans bästa spår. Särskilt i
kombination med det alldeles underbara gitarrsolot (som inleder
redan på ”Prairie Angel”) som verkligen för tankarna till hans
legendariska gitarrsolo på Genesis-klassikern ”Firth of Fifth”.
Jag är också väldigt svag för hans fina ballader och då särskilt
den undersköna ”Looking for fantasy” (ljuvlig!).
Sen måste man också berömma Roger King för alla arrangemang med
klaviatur och alla inslag av mer klassiska instrument som cello,
fiol och diverse blåsinstrument som gör att plattan verkligen
gör skäl för beteckningen Artrock. Vi kan också notera med stort
intresse att det även finns bidrag från legender som Simon
Phillips på trummor och Chris Squire på bas.
Sen måste jag till sist ändå nämna att det finns en låt som
tyvärr drar ner betyget från ett absolut toppbetyg och det är
blues-låten ”Catwalk”. Jag är inte säker på att jag får alla med
mig på min åsikt här men jag tycker att hur roligt Steve än
tycker det är att spela blues så finns det åtskilliga som gör
det bättre än han (t ex Roine Stolt!). Jag tycker det låter lite
taffligt och kan dessutom inte undgå att tycka att just här så
är Steves sånginsats inte alls så lyckad.
Men i vilket fall – det här måste vara Steve Hacketts bästa
platta någonsin! Den slår i mitt tycke tidigare höjdarplattor
som ”Voyage of the Acolyte”, ”Spectral mornings” och ”To watch
the storms”.
Slutbetyg: 9 av 10
Karl-Göran Karlsson
|
