|
Den otroligt produktive Joe Bonamassa fortsätter att spruta ur
sig nya skivor. Ett tag så misstänkte jag att projektet, Black
Country Communion, skulle tvinga honom att slå av på takten vad
gäller släppet av bluesplattor i eget namn. Men tji fick jag,
och tur är väl det. Uppenbarligen så har han hur mycket låtidéer
och inspiration som helst. För faktum är att han trots den höga
produktionstakten har en imponerade hög klass på sina plattor.
Känslorna som Joe B framkallar med sitt känsliga gitarrspel gör
att man får ståpäls och som gitarrist så är han snudd på
oöverträffad. Utanför metal-scenen så är han helt klart topp-3.
Som sällskap på den listan så har han Dave Gilmour (så klart)
och Warren Haynes. ”Unge” Bonamassa är alltså i gott sällskap.
En fördel med Bonamassa är att han tar ut svängarna ganska
rejält. Trots att han är placerad i blues-facket så bjuder han
på så mycket mer än en evig ström av bluestolvor. Av hans senare
skivor så ger jag full pott till både Sloe Gin och The Ballad Of
John Henry. Black Rock från 2010 fångade mig dock inte på samma
sätt. Så när nu nya Dust Bowl ska bedömas så är det inte utan
att jag är lite nervös. Risken finns ju att han, inte minst med
anledning hårdrockandet med Black Country Communion, börjar
tappa fokus.
Första spåret Slow Train smyger igång plattan ganska behagligt
och följs upp med titelspåret som även det är en lite lugnare
och mer suggestiv sak med skönt basspel av Carmine Rojas.
På tredje spåret, den snabba Rockpile-doftande Tennesse Plates,
backas bandet upp av John Hiatt. Nu svänger det rejält. På The
Meaning Of The Blues går tempot ner igen och vi bjuds på en
tung, släpig blues. På femte plats kommer Black Lung Heartache
som kanske lite slarvigt kan utnämnas till en lite snabbare
version av The Ballad Of John Henry. Nu är det världsklass!
På åttonde spåret, Free-covern Heartbreaker, dyker kompisen
Glenn Hughes upp. De sjunger en snygg duett och Hughes är
behagligt återhållsam med sin röst. (vilket gudarna ska veta
inte alltid är fallet) Detta är helt klart en av plattans bästa
spår.
Låtmaterialet är dynamiskt och välbalanserat men möjligtvis kan
man kanske önska några fler upptempolåtar än de tre som erbjuds.
Bortsett från detta så kan jag, efter att ha varvat plattan ett
antal gånger, konstatera att Joe Bonamassa med Dust Bowl höjt
sig ett snäpp sen senast. Gött!
http://jbonamassa.com
www.myspace.com/jbonamassa
Betyg: 8/10
Eric Eklund
|
