E-Mail

info@artrock.se

 

Recensioner

 

ArtRock MySpace

 
 

 

 

Black 'N Blue - Hell Yeah! (Frontiers Records)

 
1. Monkey
2. Target
3. Hail Hail
4. Fool’s Bleed
5. C’mon
6. Jaime’s got the Beer
7. Angry Drunk Son of a Bitch
8. So Long
9. Trippin’
10. Falling Down
11. Candy
12. Hell Yeah!
13. World Goes Round
14. A Tribute to Hawking

 

I tjugotre långa år har Black ‘N Blues fans fått vänta på ett nytt studioalbum. Portlandgrabbarna inledde arbetet med nya ”Hell Yeah!” redan 2003 men lade alltihop på is då sångaren Jaime St. James istället tog över mikrofonhanteringen i Warrant. Men nu är det dags att släppa den så efterlängtade comebackplattan och jag tror att ingen som diggade bandet då det begav sig kommer att bli besviken nu. ”Hell Yeah!” är nämligen fylld med klassik sleazekryddad Black ’N Blue-rock så som det lät på åttiotalet. Ljudbilden är naturligtvis uppdaterad men det är bara ett plus och musiken de har spelat in svänger ibland lika hejdlöst som tidigare. Jag skulle påstå att ”Hell Yeah!”, om inte slår, så i alla fall tangerar sina två närmaste syskon “Nasty Nasty” (1986) och “In Heat” (1987) samtidigt som de två äldre syskonen ”Black ‘N Blue” (1984) och “Without Love” (1985) fortfarande känns som bandets starkaste i katalogen.

Men Black ‘N Blue har aldrig varit ett helgjutet band även om jag kan tycka att dom var bland de bättre i den ibland så hemska sleaze och glamgenren och ”Hell Yeah!” är inget undantag. Här finns spår som trots flertalet lyssningar förblir anonyma. ”Fool’s Bleed” och ”Candy” har tillexempel snygga Def Leppard-vibbar och kan utan problem beskrivas som klassiska Black ’N Blue-låtar men de tillför ingenting till helheten. Sen har vi ”So Long” som i och för sig har en liten classic rock-touch men drar mer åt det poppigare hållet och ger mig ingenting den heller. Poppigare är även ”Falling Down” och här får vi en gång för alla höra det som en gång i tiden influerade självaste Jon Bon Jovi. Låten är lite lik ”So Long” men på ett mer atmosfäriskt sätt men det gör varken till eller från. Avslutningen med ”World Goes Round” är även den fullständigt intetsägande trots den lite småpsykedeliska Enuff Z'Nuff-touchen. Sen förstår jag inte vad de korta och tramsiga spåren ”Jaime’s Got the Beer” och ”A Tribute to Hawking” har på skivan att göra. Jag gillar annars sådana här tilltag men här blir det bara fjantigt.

Men här finns dock gott om rockgodis att tugga i sig som tur är. Inledningsspåret ”Monkey” är grymt svängig med en härlig energi och jag kan tänka mig att dagens Skid Row skulle kunna gå över lik för att få skriva en sådan här dänga. Sen slungas vi raskt vidare i efterföljande och Kiss-minnande ”Target” vars refräng är härligt medryckande och medryckande är även efterföljande ”Hail Hail”. Här bjuds vi på ett suveränt tunggung ihop med plattans kanske starkaste refräng som förmodligen hade gett bandet en rejäl skjuts framåt i karriären när det begav sig första gången. Sen har vi en skönt skitig och svängig rockrökare i ”C’mon” som höjer pulsen och vi får heller inte glömma ”Angry Drunk Son of a Bitch” som med sitt stelopererade AC/DC-riff och småroliga refräng sticker ut ur mängden. Sticker ut gör också titelspåret som är en riktigt svängig sak men som jag mest också blir superirriterad på. Riffet är nämligen mer eller mindre stulet men jag kan inte komma på vart jag har hört det förut! Detta spår kan komma att bli en fanfavorit helt klart.

“Hell Yeah!” är som ni förstår ingen fullträff men blir ändå en liten frisk fläkt när den väl åker på i stereon. Just det att dom har valt att hålla kvar vid det som gjorde dom framgångsrika på åttiotalet ihop med en lite modernare och renare produktion gör att man känner igen sig samtidigt som det inte smakar unken skåpmat. Intrycket blir där med kort och gott en klart godkänd comeback men det finns saker att jobba på till nästa gång.

Betyg: 6/10

 Ulf Classon

------------------------------------------------------------------------------------------

Black 'N Blue - Hell Yeah! (Frontiers Records)

Ett av de första hair/glam metal-banden gör nu comeback. Själv hade jag två av deras plattor när det begav sig ”Without love” (1985) och ”Nasty Nasty” (1986). Det jag gillade med dem då var att de hade glädje och energi, framförallt på plattan från 1985 som producerades av ingen mindre än Bruce Fairbairn. Legenden säger att Bon Jovi anlitade Bruce Fairbairn till att göra ”Slippery when wet” efter att ha hört skivan med Black n Blue. Resten är historia för deras del. Även Black n Blue blev snart historia fast inte i lika positiv bemärkelse. De lyckades aldrig riktigt slå igenom och sista skivan släpptes 1988. Den och ”Nasty Nasty” producerades av Gene Simmons från KISS. Inte så att han gjorde ett dåligt jobb men soundet blev lite mörkare vart eftersom. Det skulle visa sig vara helt fel väg att gå….

Men inget ont som inte har något gott med sig. Gitarristen Tommy Thayer blev kompis med grabbarna i KISS och har nu axlat Ace Frehleys mantel i nämnda band. Så grattis till Tommy!

De andra grabbarna i Black n Blue har levt en relativt anonym tillvaro. Sångaren Jamie försökte sig på en comeback med Warrant för några år sedan men det var det väl ingen som märkte ens. Nu försöker han med sitt gamla band Black n Blue istället.

Det första som slår mig är att rösten blivit lite mörkare och ibland lite Paul Stanley-lik. Lägg då till några låtar i party-stil som KISS gjorde på senare halvan av 80-talet så blir KISS-känslan väldigt påtaglig. Framförallt i låtar som ”C´mon” och ”Candy” men stilen känns igen på större delen av skivan. Jag uppskattar även ”World goes round” som låter som om den vore hämtad från skivan 1985. Den har den lekfullhet som de hade då. Godkänt!

6 / 10

Peter Dahlberg

 

 

www.myspace.com/blacknblueofficial

 

 

 

 

 

  

 

  

  

10. En blivande klassiker
9. Topp ”inom genren”
8. En av de bättre ”inom genren”
7. Genomgående bra med några toppar
6. Klart godkänd
5. Okej för slölyssnande
4. Vissa delar går an
3. Behöver en hel del uppryckning
2. Inte mycket som klarar sig här
1. Vi glömmer denna