|
Holland är ett land där den progressiva rocken frodas och dit
verkar de flesta progbanden åka för spelningar på konserter och
festivaler. Exempelvis inom genren Progressive Metal är svenska
Pain of Salvation mycket populära i just Holland (medan de
paradoxalt nog fortfarande är väldigt okända i Sverige). Att det
här ger återverkningar och inspiration även bland nystartade
holländska band framstår tydligt och allra bäst kanske man ser
det i bandet Sun Caged som nu släpper sin tredje fullängdare.
Nämnas bör kanske att Sun Caged också agerat förband för Pain of
Salvation på flera konserter. Soundet och sättet att arrangera
är oerhört likt Pain of Salvations - särskilt när man jämför
med förebildernas tidiga mästerliga album som ”Perfect Element
Part I” och ”One hour by the concrete lake”. På dessa nämnda
plattor flyter liksom musiken fram och det är svårt att urskilja
specifika låtar. Det känns mer som en enda lång improvisation i
studion. Och förhandsmaterialet berättar också om att det mesta
på den nya plattan med Sun Caged har kommit till under såna
”jam”-sessioner. Vad som är så kul att upptäcka är hur stor
kreativitet och talang som musikerna har. Här är alldeles
fullmatat med spännande sound där lugna partier varvas med
stenhårda slagserier. Det var därför väldigt spännande att
lyssna in sig på plattan. Efter en trög inledning (där jag
faktiskt först kände mig rätt tveksam till verket) hände något
och jag började lyssna med allt större aptit. Måste säga att
jag hela tiden upptäcker nya detaljer efter nu mer än tio
kompletta genomlyssningar. Bara detta antyder att det här är ett
högklassigt verk och framfört av musiker som är hängivna och
kreativa.
Att ha genomfört mer än tio genomlyssningar är i sig en rätt
stor ansträngning för CDn är verkligen fullmatad. Mer än 70
minuters musik bjuds lyssnaren. Långa och korta låtar blandat
huller om buller med mer eller mindre skarpa övergångar, d v s
väldigt likt just Pain of Salvations tidigare alster och sätt
att disponera utrymmet på plattan. Det som framförallt påminner
om Pain of Salvation är det flitiga användandet av piano som
komp till annars rätt hårda rocklåtar. Alltså, här finns en
väldigt skicklig musiker på keyboards (René Kroon) och hans
bidrag sätter verkligen en spännande prägel på materialet. För
övrigt gillar jag de massiva gitarrerna, både i baskompet och i
solopartierna. Även i lite lugnare partier får man till väldigt
snygga gitarrsound, ofta i samklang med diverse keyboards.
Om vi då skall gå in på lite enskilda låtar så är det faktiskt
inte lätt att plocka ut några favoriter. Just för att det finns
inspirerande partier snart sagt överallt vilket gör att verket
faktiskt håller hög klass rakt igenom. Men för den som inte
orkar lyssna på allt från början så kan jag plocka ut några
partier som jag tycker är särskilt bra. Mest lättillgängligt men
ändå suveränt genomförda är låtarna ”Reductio ad Absurdum” och
”Paraidolized (The ocean in the shell)”.
På den förstnämnda inleder man med ett sånt där fullständigt
oemotståndligt snyggt gitarrsound understött av keyboards i
slingor som går upp och ned i flera tonartsbyten och
taktskiften. Väldigt snyggt. Låten fortsätter sen med väldigt
fin sång och nya stämningsfulla partier med samma snygga
gitarrsound. Den andra låten inleds med ett stenhårt parti
anfört av en snygg keyboardsslinga och fortsätter sen med lite
mer komplicerade arrangemang som ställer vissa krav på
lyssnaren. Men det avbryts av mycket snygga refrängpartier i
stämsång och med massivt stöd av gitarrer och keyboards.
Slutpartiet är häftigt med ett tungt sound som påminner lite om
vad Saga ibland kunde prestera.
För den som vågar ge sig på de lite mer komplicerade partierna
direkt är den 8 minuter långa inledningslåten ”Seamripper and
the Blanket Statement” ett bra val. Efter en lugn inledning där
man skenbart invaggas i en lugn frukoststämning brakar helvetet
löst med dubbeltramp i kubik i ett intensivt intro till en lite
mer avspänd men skön fortsättning på låten. Efter introt hör vi
det typiska pianokompet till de hårda gitarrerna och trummorna.
Ett plötsligt magiskt parti med enbart pianokomp och strofen
”From a darker side of me” tar vid och låten får en helt annan
spänning och stämning. Riktigt, riktigt snyggt.
Jag måste också påpeka att inte enbart Pain of Salvation tjänat
som förebild för Sun Caged. Det är alldeles uppenbart att även
Dream Theater influerat bandet starkt. Förutom ovan nämnda låt
så finns flera andra exempel. Lyssna exempelvis på den intensiva
”Wave the banner” direkt följt av den snarlika ”Fish afraid of
drowning”. Här blåser trummisen Roel van Helden på i mästerlig
Mike Portnoy stil och bandet låter riktigt, riktigt bra
tillsammans. En pärla att spela live (om de klarar det lika bra
som på plattan)!
Jag måste säga att det svårt att hitta något svagt spår på
plattan även om vissa små partier ibland inte är helt lyckade.
För det mesta innehåller låtarna partier som är klart njutbara.
Ett bra exempel är låten ”Shades of Hades” som inleds rätt
oinspirerande men som i den andra hälften är helt oemotståndlig
och verkligen påminner om det som jag själv gillar allra bäst
från det man hört tidigare av Pain of Salvation.
Så, för den som trodde att Prog Metal – genren var sakta döende
i takt med att de gamla dinosaurerna långsamt dör ut kan jag
meddela att detta är helt klart felaktigt. Det här är en platta
som jag rekommenderar starkt för alla fans av Pain of Salvation
och Dream Theater. Mycket ambitiösa och talangfulla musiker med
stor kreativitet. Bådar mycket gott för framtiden. Jag hoppas
att de fortsätter att utveckla sitt sound i framtiden och att de
kanske kan sluta snegla alltför mycket på sina förebilder. För
de har helt klart potential att bli riktigt bra om de fortsätter
med samma ambition och kreativitet framöver. Klart det blir ett
högt betyg.
www.suncaged.com
www.myspace.com/suncaged
Betyg: 8 av 10
Karl-Göran Karlsson
|
