|
År 2012 och så här i
post-Emerson tider så lever moogen i allra högsta grad.
Silhouette återskapar sköna stämningar med sin moog och jag
gissar att Jarres Oxygene tillhör en av favoritskivorna. Andra
förebilder tycks vara Deep Purple eller Jon Lord ska jag säga
kanske, Fish och Marillion samt Starcastle. Där har ni den
härliga mixen som Silhouette bjuder på. Ganska mjuk progrock.
Lite tillbakalutat och soft. Snarare efterfest än förfest.
Stämningsfullt.
Silhouette är goda
förvaltare av sitt musikarv och låtarna är av den kalibern att
ni gillar det när ni lyssnar på dem. Stänger ni av dem kan ni
för ert liv inte komma ihåg hur de gick. Inga hitlåtar med andra
ord. Bara gott musicerande. Kan det räcka så? Jo, ibland kan det
faktiskt det. Erik Laan som spelar keyboard är en skicklig
skapare av stämningar och sköna solon. Det är helt klart han som
är maestron i bandet.
Albumtiteln kommer sig av
att flera av låtarna handlar om att ta dramatiska beslut. Ni
vet, den gode Ceasar, som skulle krossa floden Rubicon. Det har
blivit liktydigt med att man stålsätter sig och inte vänder om.
Det var även vid Rubicon som det bevingade uttrycket ”tärningen
är kastad” yttrades.
Värt att nämna också är
att bandet har tre vokalister men att de inte satsar nämnvärt på
stämsången. I låten ”Grendel memories” (min favorit) kan man
dock höra hur fint de matchar varandra. Skulle gärna hört mer.
Kanske något att utveckla vidare? Kanske även lite mer
minnesvärda melodier också? Till dess nöjer jag med att säga att
det låter genomgående bra fast utan topparna.
www.silhouetteband.nl
6,5 / 10
Peter Dahlberg
|
