E-Mail

info@artrock.se

 

Recensioner

 

ArtRock MySpace

 
 

 

 

Neal Morse - Momentum (InsideOut Music/Radiant Records)

1 Momentum
2 Thoughts Part 5
3 Smoke and Mirrors
4 Weathering Sky
5 Freak
6 World Without End: I.Introduction/II.Never Pass Away/ III.Losing Your Soul/IV.The Mystery/V.Some Kind Of Yesterday/VI.Never Pass Away (Reprise)
 

 

Ibland får man en skiva i sin hand som får en att alldeles tappa hakan. Det händer inte ofta men jag har den senaste veckan fått uppleva detta. Detta genererade många tankar och ledde till följande långa recension:

Efter det chockerande beskedet att Neal Morse lämnade Spocks Beard efter den fina rockoperan ”Snow” (2002) för att ägna sig åt sin nyfunna kristna tro trodde man att Prog-sagan Neal Morse var slut. Men så fel detta var. Neal har visat en imponerande kreativitet under de senaste åren med en mängd plattor, både som soloverk och som inspelningar i diverse band-konstellationer (främst Transatlantic och nu på senare tid Flying Colours). Mycket av detta har ju varit riktigt, riktigt bra. Jag tänker då närmast på Transatlantic-plattorna men även på att några av hans solo-plattor faktiskt är kanonbra. Min personliga favorit är plattan ”?” som jag nästan har spelat sönder. Där finns bland annat alldeles utmärkta insatser av Roine Stolt och Steve Hackett och hela plattan är ett sånt där kontinuerligt flöde av musik med flytande övergångar som gör att det känns som en sorts sammanhängande symfoni (ingen hitmusik här inte!). Men många av soloplattorna har haft alldeles för mycket inslag av väckelsesånger och halleluja-sjungande som i alla fall för de icke-troende faktiskt känts ganska jobbiga att lyssna på. Påminner mig att hans senaste verk ”Testimony two” fick min kollega Staffan Vässmar i sin recension 2011 att så att säga nästan kasta in handduken och ge upp när det gäller Neal Morse, i stort sett enbart beroende på Neals religiösa fanatism men även för att han tyckte att Neal rent av är för produktiv och därmed inte riktigt prioriterar kvaliteten på musiken.

 

Min skepsis var också stor efter att ha läst följande i promo-materialet:

“That’s about where I was in January of 2012; waiting and wondering what was next. Then, Mike (Portnoy) had an open window at the end of January so I booked him and Randy (George) to come to Nashville to record. But I had no album! Then, an explosion of creativity happened that far exceeded our expectations …”.

 

Jo, det är säkert lätt att säga när man skall göra reklam för sina verk. Hörde varningsklockorna ringa, särskilt Staffans varningar om att Neal ofta gör hastverk utan riktig kvalitet. Nåväl, viss förväntan fanns ju också eftersom jag visste att Neal fortfarande kan göra riktigt bra musik.

Men det stod väldigt snart klart för mig att det här är en riktigt bra platta. Man kan ju säga att med halva Transatlantic (Neal och Mike Portnoy), den utmärkte basisten Randy George och med inhopp på vissa låtar av fantomgitarrister som Paul Gilbert och Adson Sobre så är ju förutsättningarna mycket bra. Och jag måste säga att det är ett rent nöje att få höra Mike Portnoy i snart sagt varenda låt på plattan med sitt otroligt dynamiska trumspel. Få kan få det att svänga så enormt bakom kaggarna.

Det mest överraskande med plattan är att den är så full av det som vi normalt förknippar med både gammal klassisk och modern progressiv rock. Jag känner härliga vibbar av Gentle Giant, Beatles och Genesis men samtidigt också det mer moderna ösiga och pådrivande rocken (naturligtvis mycket p g a trumvirtuosen Mike Portnoy). Plattan innehåller ganska långa, ofta mellotronstråk-kompade och komplicerade låtar men har samtidigt en sån sprudlande spelglädje. Det här gänget verkar ha haft väldigt trevligt i studion, något som man ser i videon av ”Thoughts Part 5” som släpptes innan den officiella releasen.

Skivan startar med 5 ”ordinära” låtar med lite varierande längd och avslutas sedan av ett riktigt ambitiöst stycke på drygt 33 minuter med titeln ”World Without End”. Måste först skriva några rader om de första fem låtarna innan jag ger mig in på det som närmast fick mig att få dåndimpen, nämligen den sista låten.

Den första låten (titellåten) är ett riktigt rivigt rocknummer med en mycket fin melodi/refräng. Pianokompet ger inledningsvis lite känsla av gamla Supertramp men sen öser Mike på tillsammans med klassiskt Mellotronstråk-komp. På slutet blir det utmärkta solon på synthesizer/moog och ett alldeles utomordentligt gitarrsolo av Paul Gilbert. Låten avslutas med några mycket stämningsfulla toner på piano av Neal.

Låt två ”Thoughts Part 5” ger inledningsvis upphov till rena ovationer inombords. Det är alltså en fortsättning på den klassiska hyllningslåten till Gentle Giant med titeln ”Thoughts” från Spock’s Beards (enligt min åsikt) allra bästa platta ”Beware of the darkness” som släpptes 1996. Fast det är inte mycket mer än de inledande ”knasiga” ackorden som påminner om ursprungslåten (förresten – var tog Parts 2-4 vägen??). Men här finns gott om godis för att ändå tillfredsställa den mest suktande proggaren. Jag råder er att leta upp promo-videon (finns på Neals officiella website) för denna låt så får ni en uppfattning om alla musikaliska krumsprång på denna låt.  Inte minst finns här fin stämsång som även det var en av Gentle Giants riktigt stora kännetecken. Lustigt nog har Neal lagt in en väldigt hög mansstämma (jag tror det är Eric Gilette) som får mig att tänka på gamla fina Sparks (kommer ni ihåg dom?).

Efter allt detta rockgodis kommer så (oundvikligen) en lugn ballad med (över-)tydliga kristna budskap i låten ”Smoke and Mirrors”. Men det är utan tvekan väldigt, väldigt vackert. Mycket snyggt gitarrspel, förmodligen spelat av Neal själv (imponerande multi-instrumentalist!).

Sen följer skivans klart svagaste spår enligt min mening; ”Weathering Sky”. Känns helt onödig och tämligen oinspirerande (helt ordinär rocklåt), jämfört med det övriga materialet. Inte mycket att orda om alltså.

Följande låt ”Freak” är däremot intressant på många sätt, inte bara för den fina melodin. Den inleds med snabba stråkar som för tankarna till ELO och kanske lite Beatles. Neal sjunger om mannen som är utstött och mobbad (är det så han känner själv?). Det är inte första gången Neal har detta som tema i en låt. Det är precis samma i den underbara låten ”Outside looking in” från ”?” (Neals bästa ballad eller – om man vill – väckelselåt). Den handlar om mannen som är utesluten från gemenskapen och som bara får stå och titta på när de andra umgås (i det här fallet inne i kyrkan). Det är väl samma andemening i ”Freak” och den är nästan lika bra. Det här är ett universellt tema som inte alls är uteslutande religiöst och jag har alltid funderat varför människor skall behöva agera på det här viset (det må gälla mobbing i skolan eller i arbetslivet). Men, visst, i den här låten flippar det ut lite på slutet när Neal utbrister ”Who knows, I might be Jesus!”. Fast inte menar han det bokstavligen. Snarare är det väl en referens till hur Jesus (enligt Nya Testamentet) behandlades innan han betraktades som gudomlig.

Så till slut – når man fram till 33 minuter rocksymfoni i låten ”World Without End” (indelad i sex delkapitel). Inleds med ljuvliga orgeltoner med låtens grundtema som senare skall återkomma i flera versioner under låtens gång. Jag kan omöjligen beskriva på ett rättvisande sätt vad dessa 33 minuter innehåller men personligen tycker jag att detta stycke är en av de bästa prog-kompositioner jag hört på flera år. Den påminner i sin struktur mycket om Genesis-låten ”Supper’s Ready” även om stilen naturligtvis är mycket väsensskild. Som sagt, här finns flera delkapitel varav de flesta är helt instrumentella med mycket samspel mellan gitarr, orgel, piano, bas och trummor. Här och där är också mäktigt symfoniskt understöd från mellotron-stråkar (och vad jag förstår) riktiga stråkar. Precis som på ”Supper’s ready” går vi från det ena inspirerande temat till det andra utan några riktiga svackor. Naturligtvis låter det också väldigt mycket som de långa sköna kompositionerna på Transatlantics tidigare plattor. Ni som gillade dessa gillar utan tvivel även denna låt! Men det här är nästan ännu bättre! En av höjdpunkterna kommer på ungefär halva låten när låten ändrar karaktär med en basslinga och ett tungt trumsound stampar igång följt av Neals sång om ”you might be loosing your soul”. Faktiskt riktigt tungt. Men plötsligt ändrar låten karaktär igen och en alldeles oemotståndlig slinga på klarinett och flöjt följer. Det här är otroligt snyggt och svänger nåt så otroligt! Jag antar att man här känner lite koppling till den typiska judiska klezmer-musiken där dessa instrument används flitigt. Efter detta följer ett fantastiskt fint parti med moogsolo och orgel (Gud, vad bra den här karln är på klaviatur! – undrar om inte det kan ha varit en av orsakerna till brytningen med Spocks Beard-kollegan Ryo Okamoto?). Så småningom hänger också Mike Portnoy på och man får ett sista helt sanslöst parti där gitarr, bas, orgel och trummor riktigt driver fram varandra. Till slut kommer man så fram till den mäktiga avslutningen och som väntat pådyvlas vi här ett övertydligt kristet budskap om ”the world that will never end”. Massor av stråkar tar över men lugnar ner sig och till slut sjunger Neal till enbart pianokomp. Nu kommer väckelsepredikanten fram och talar med förvånansvärt gammaldags och otidsenliga formuleringar: “The days in the desert sand makes the way for the happy man, by the blood of his greatest friend comes the one who has life again”. Sen avslutas låten mäktigt med huvudtemat och ett jättelångt slutackord som aldrig verkar ta slut (men som till slut gör det på ett överraskande sätt).  Oerhört vacker och ståtlig musik som man känner sig alldeles tagen av! Med sån här låtkapacitet börjar Neal bli riktigt farlig som väckelsepredikant! Nej, skämt åsido, min åsikt är bara att den här låten är så bra så att ni som inte står ut med de kristna lovsångerna helt enkelt måste göra ett undantag. För så värst mycket bättre kan det knappast bli ifall ni gillar klassisk symfonisk OCH modern progressiv rock!

Hade det bara gällt sista låten hade denna platta fått absolut toppbetyg men p g a några svagheter i det övriga låtmaterialet så får jag sänka betyget något snäpp.

www.nealmorse.com

www.facebook.com/nealmorse

 

Betyg: 9 av 10

Karl-Göran Karlsson

 

 

 

 

  

 

  

  

10. En blivande klassiker
9. Topp ”inom genren”
8. En av de bättre ”inom genren”
7. Genomgående bra med några toppar
6. Klart godkänd
5. Okej för slölyssnande
4. Vissa delar går an
3. Behöver en hel del uppryckning
2. Inte mycket som klarar sig här
1. Vi glömmer denna