|
Det finns ganska många självlärda musiker av typ
multi-instrumentalist som inspirerats av tidiga band som Pink
Floyd, Genesis, King Crimson, ELP, m fl. och som sedan försökt
snickra ihop egna verk i samma anda. Michael (vet faktiskt inte
vad han heter i övrigt – kallar sig alltid Michael’s Statement
eller Michael) är en av dem och han ger nu ut verket ”Beaty of
Sadness”. Michael’s främsta musikaliska talang är trummorna men
han har också lärt sig spela en mängd andra instrument. På denna
platta excellerar han emellertid på mellotronen. Var och
varannan låt understöds av mellotron-stråkar, -körer och -blås.
Det här är naturligtvis kul för en annan mellotronfantast (d v s
undertecknad) men det måste naturligtvis användas på ett sätt
som tillför musiken något. Jag är inte säker på om detta gäller
överallt på denna platta.
Nu skall sägas att Michael verkligen inte är ensam på skivan.
Det finns en lång rad gästmusiker, bland annat svenske Peter
Jonasson (från Linköping) på gitarr och Dave Meros på bas med
förflutet i Spock’s Beard. På sång hör vi mestadels Steve Mills
från England men på öppningsspåret sjunger Art Lip från Berlin.
Jag skall genast säga att detta är ett av de mer experimentella
verk jag hört på länge. Trots en myckenhet av välbekanta sounds
och många välavvägda arrangemang i den klassiska symfoniska
rockstilen så finns även mer fusion-liknande och kaosartade
partier som kanske går väl över gränsen till det njutbara då och
då. Det här gör att det är svårt att helt och fullt ta till sig
detta verk.
Den låt jag gillar bäst är öppningslåten ”Black Sea Incident”
som känns väldigt spännande. Sången av Art Lip är mycket bra och
faktiskt bättre än det Steve Mills presterar i övrigt (Steve
sjunger helt enkelt inte rent även om rösten är ganska fin). I
denna första låt hör vi fint mellotronkomp och jazziga trumpeter
(!). Arts sång som börjar lite trevande blir alltmer David
Bowie-lik (i positiv mening) ju mer låten fortskrider. Låten tar
många dramatiska vändningar och här märks också Michaels styrka
på trummorna. Frenetisk takt med intensiva mellotroner i
bakgrunden på slutet.
Övriga låtar har svårt att riktigt sätta sig för mig, kanske med
undantag av den fina balladen ”Old Road Home”. Många partier
låter bra men allt som oftast slår experimentlustan sönder
låtarna för mycket och ger ett splittrat intryck.
Mitt slutbetyg blir klart godkänt men jag håller inte för helt
otroligt att denna platta kan finna många fans, särskilt om man
gillar när man tar ut svängarna lite mer.
www.michaelsstatement.com
www.myspace.com/mikrobil
Betyg: 6/10
Karl-Göran Karlsson
|
