E-Mail

info@artrock.se

 

Recensioner

 

ArtRock MySpace

 
 

 

 

Dödaren - Maen (Transubstans Records/Record Heaven)

1. Ågren Ner I Graven
2. Guld
3. Träden (Skogens Konung)
4. En Ny Dag
5. Mellangärdet
6. Ingenting
7. Svärdet
8. Slutet

 

 

I ena ringhörnan står jag, en ganska stabil och meriterad boxare (musiklyssnare) om jag får säga det själv. I den andra ringhörnan står min motståndare vid namn Dödaren (bandet). Våra vägar har aldrig korsats förut och namnet skrämmer mig inte nämnvärt även om det är slående. Gonggongen går och ganska omgående finner jag mig själv med ryggen mot repen. Dödaren överöser mig först med lätta jabbar som sen ökar i styrka efterhand. Det är en manisk motståndare som jag möter. En motståndare som inte slår av på takten för fem öre utan jag får finna mig i att få min kropp misshandlad fram tills dess att klockan ringer för att första ronden är över. Jag stapplar till min ringhörna, mörbultad och med andnöd, men vid liv och faktiskt vid ganska gott mod trots allt.

Ungefär så känns inledningsspåret ”Ågren Ner I Graven” på Dödarens fullängsdebut ”Maen”. Det är svårt att beskriva känslan när låten snurrar på men det taktfasta tempot i trummorna och riffen får representera de slag jag får ta emot mot min kropp. Höger, vänster, höger, vänster. Inledningsvis på låten är det lätta jabbar som man kan värja sig emot men när versen kommer in så märker man att tyngden i slagen ökar. När väl refrängen attackerar så är det med mördande styrka man misshandlas. Vers igen och man får andas lite innan nästa tunga refrängattack kommer. Musiken är svårdefinierad. Den smått modernt metalliska ljudbilden luckras upp av påtagliga stonerelement och ett grundläggande sjuttiotalssväng. Lägg där till lyrik på modersmålet som framförs med klassiskt svenskt vemod.

Efterföljande sju ronder blir klart lättare att ta sig igenom rent fysiskt. Dock är det ett ganska utmanande material dessa Göteborgare har knåpat ihop. Räckvidden på låtarna är väl tilltagna och dom är inte rädda för att ge en låt både två och tre olika utseenden som dom sen knyter samman med nästan progressiva stycken. Detta ger oss musik som inte bara är småprogressiv, riffig och svängig al á sjuttiotal utan även ruffigt stonertung och metalliskt hård om vartannat. Det går helt enkelt inte att jämföra med något som låter ungefär likadant så på sätt har bandet lyckats hitta sitt egna lilla hörn av musikvärlden. Dock är känslan att det spretar lite för mycket för min smak. Jag har inget emot långa och välkomponerade stycken men jag har ibland svårt att hitta en röd tråd att följa. Hur som helst har Dödaren har knåpat ihop ett bra och välljudande album som definitivt utmanar ens sinnen samtidigt som neandertalaren i en får sitt lystmäte.

Men jag är varken golvad eller knockad, det hade krävts ett lite starkare och mer sammanhängande material för det. Vem som vann denna prestigefyllda tvekamp får poängdomarna avgöra men att jag har viljan att gå många returmatcher är det inget snack om. Frågan är bara om ”Maen” kan utvecklas med åren så att Dödaren kan ge mig det där förödande knockande slaget en gång för alla? Ja, det får tiden utvisa.

http://dodaren.bandcamp.com

Facebook

 

Betyg: 7/10

Ulf Classon

 

 

 

 

  

 

  

  

10. En blivande klassiker
9. Topp ”inom genren”
8. En av de bättre ”inom genren”
7. Genomgående bra med några toppar
6. Klart godkänd
5. Okej för slölyssnande
4. Vissa delar går an
3. Behöver en hel del uppryckning
2. Inte mycket som klarar sig här
1. Vi glömmer denna