|
Ett av Sveriges mest långlivade rockband är tillbaka och när
Diamond Dogs nu firar tjugo år i branschen så passar man på att
slå på stora trumman. Inte nog med att en mängd gamla medlemmar
medverkar på albumet så dyker dessutom bland annat Spike (The
Quireboys), Ryan Roxie (ex-Alice Cooper), Danny Bowes (Thunder),
Dan Baird (Georgia Satellites) och Louise Hoffsten upp som
gästartister. Att bandet har blivit kallat för ”the finest
boogie rock collective in the world” är alltså ingen
tillfällighet.
Denna musikaliska jubileumsresa startar med ett härligt, men
trevande, boogiesväng i ”On the Sunny Side Again” men redan på
efterföljande ”Set Fire to it All” så ökar dom tempot. Det är
starka refränger och spänstig rock i skarven mellan sextio- och
sjuttiotal som gäller som vanligt och det får mitt humör på topp
direkt. Därför känns det tredje, och Beatles-osande, spåret
”Mama Let the Mad Dog Run” aningen malplacerat. Bandet räddar
dock sig själva genom att skänka låten ett riktigt snyggt sväng
och svänger gör det även i efterföljande ”Scars and Emblems”.
Jag får hålla detta som skivans starkaste spår då det är riktigt
bra fart, rivig sång och ett yvigt pianolir som skapar denna
rock’n’roll-stänkare. Ett tryggt rockgung tar sedan vid i “Lay
Me Down On Solid Ground”, där refrängen än en gång ger musiken
dess styrka, innan dom briserar ut i ett regelrätt jam i ”Bad
But Not Ruined”. Ett vågat och väldigt bra grepp som passar in
snyggt i helheten.
Här vill man nu att skivan skall ta sats och lyfta men den
akutiska ”Ball of Lightning” bryter mönstret och även om den är
en trevlig liten sak så förstör den mer än vad den tillför. Men
bandet studsar än en gång tillbaka och med ”The Inner Jukebox
Blues” så hittar dom tillbaka till det trygga, men ack så bra,
rockgunget. Som ni säkert förstår så får jag inte vara helt nöjd
nu heller då efterföljande ”Sweethearts for Christmas” är en
riktigt usel sak. Detta spår liknar en rockig dansbandslåt som
mest framkallar kräkreflexer hos mig. Men bandet tar sig samma
en tredje gång och avslutar plattan med en snygg fyrklöver. I
”Burn One Down” bjuder dom på ett galant bluessväng och i
”Nothing Can Change this Love” blir det en soulfylld
mellanballad med grym sång. Näst sist ut är ”Stand by the Rhythm”
som inleds i mellantempo och sedan byggs upp på ett härligt sätt
och hela rasket avslutas med klassiskt Rolling Stones-gung i ”In
Each and Every Ballroom”.
När jag plitar ner denna recension så märker jag att ord som
gung, sväng och snyggt hela tiden återkommer i min skalle och
det är precis så skivan kan beskrivas. Det finns knappast något
nyskapande på detta verk men det är ändå ett så starkt material
att det inte spelar någon roll. Det är svängigt, det är gungigt,
det är catchy och det är enkla men ack så effektiva refränger.
Vad mer behövs? Ingenting om ni frågar mig men det finns helt
klart skönhetsfläckar även här. Tretton låtar är minst två-tre
för många och som ni säkert redan förstått så finns det några
spår här som man med lätthet hade kunnat lämna utanför. Men
helheten är trots allt väldigt stark och det finns ju som tur är
en liten knapp som gör att man kan skippa ett spår om det skulle
bli outhärdligt men det blir det egentligen aldrig. Hur som
helst så är detta, med råge, ett värdigt jubileumsalbum och kan
dom fortsätta med denna höga nivå på låtsnickeriet så håller jag
tummarna för att bandet håller på minst tjugo år till.
www.MySpace.Com/DiamondDogsSweden
www.FaceBook.com/pages/Diamond-Dogs-Official
Betyg: 8/10
Ulf Classon
|
